Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om patriotismen. Ett föredrag i Uppsala i november 1898
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafven mot de anstormande främmande idéerna och kulturintrycken.
Men språket har denna betydelse endast när det uppbär en kultur,
när det verkligen är ett kulturspråk. Serbiskan spelar en ringa roll,
knappast ens platt-tyskan bär upp en egen patriotism. Man jämföre
platt-tyska och holländska!
I Finland och Schweiz finnes en gemensam kultur oberoende af
de där talade språken. Där är ej heller patriotismen knuten vid ett
visst språk. I Österrike-Ungern kan man ej gärna tala om någon
gemensam patriotism. Det finnes ingen gemensam kultur, som
genomträngt de olika landsdelarna och som känner sig stå i något
motsatsförhållande till andra länder.
Spanska talas i Mexiko, i större delen af Syd-Amerika och på
Cuba. Men spanjorerna ha ej kunnat skapa någon enhetlig själfstäiulig
kultur för hela den spansk-talande världen. Och lika litet har
portugisiskan i Portugal och Brasilien af dessa två länder bildat en
kulturell enhet.
Jag skulle vilja gå så långt som att påstå, att patriotismen rent
af är en kulturprodukt. Att där den framträder är det som resultat
af en kulturell utveckling.
Hos vilda och halfvilda folkslag kan man knappast tala om någon
patriotism. Det intygas från alla håll att deras solidaritetskcinsla är
oerhördt liten. De förråda hvarandra. De kunna på sin höjd förenas
i gemensamhet mot en inkräktande främling.
Hos de befolkningslager som stå lägst i kultur är ock
fosterlandskänslan svagast.
De bondefreder som ofta slötos vid skånska gränsen vittna om,
att, när ej de materiella intressena kommo med i spelet, fanns det hos
bondeklassen föga förståelse för och medvetande af den kulturella
gemensamheten.
För min del kan jag uppskatta och respektera Ibsens patriotism,
som tar sig uttryck i hans ord:
»Så langt min digtning tænder sind i brand,
Så langt går grænsen for mit fædreland.»
Man behöfver blott ej skärpa meningen i dessa ord allt för mycket.
Panslavismen är ett spöke, som rätt ofta plägat sätta skrämsel i
de räddhågade. Men det är uppenbart, att någon panslavistisk patrio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
