Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Mora,
Mora.
i ordning. Men allt detta, jordbruket,
den mechaniska fyndigheten och
slöjdskickligheten, är ändock icke tillräckligt
att förskaffa hela befolkningen dess
bergning, och derföre har folket här, likasom
i de öfriga kring Siljan belägna
socknarna, sökt sig ett särskildt näringsfång
i det s. k. Herrarbetet, d. v. s.
utvandringar till andra trakter för att söka
arbete och derigenom förtjena penningar,
som föra Dalkarlar och Dalkullor till icke
allenast alla delar af Sverige, utan icke
sällan äfven till utlandet, ehuru det
sannolikt icke ofta händer, att någon
sålunda utvandrad väljer sig fast bostad i
en främmande trakt, utan, så vidt
möjligt är, återvänder hem, lockad af den
oemotståndliga längtan efter
fäderneslandet, den hemsjuka, som finnes hos alla
bergsboer. Från Mora företagas
sannolikt de flesta bland dessa utvandringar,
och i denua socken är det icke sällsynt
att höra Dalkarlar uttrycka sig på
främmande tungomål, oftast Engelska; —
dessa äro utvandrare, som varit ända till
England, men återvändt derifrån, sedan
de förtjenat så mycket, att de i
hemsocknen kunnat köpa sig en liten
hemmanslott, på hvilken de kunna lefva och dö,
och som icke för allt i verlden velat
undvara den lyckan att Mora klockor
skulle ringa själaringningen öfver dem.
Men England är icke det aflägsnaste
land, hvartill Morafolket utvandrar; ända
till Amerika sträcka Morakarlarna och
kullorna sina utflygter; ända från djupet
af Ryssland komma penningeremisser och
skrifvelser till pastorsembetet i Mora,
hvilket besörjer utdelningen af penningar
åt utvandrarnes hemmavarande familjer
och underhåller korrespondensen mellan
de sednare och förra. En kyrkoherde i
Mora och i de öfriga Dalsocknar, från
hvilka utvandringar ske, får sålunda för
sina sockenboer vara, icke blott
själasörjare, utan äfven penningförvaltare och
korrespondent. Härigenom knytes bandet
så mycket fastare mellan själasörjaren
och hans församling, och sällan får inan
också se ett sådant patriarchaliskt
förhållande som det, hvilket här råder
mellan lärare och åhörare. — Att kullorna
utvandra lika väl som karlarne, är
allmänt kändt; mindre bekant torde det
vara, att kullor från Mora, hvilka genom
sin skicklighet i hårarbeten, förfärdigande
af artificiela blommor och dylikt, vunnit
anseende och förmögenhet i verldens
hufvudstäder, Paris och London, ändock icke
kunnat trifvas der, utan återvändt till
sin torftiga hembygd. Så berättas det,
att för icke så långt tillbaka en elegant
dame i ett vackert ekipage anländt till
Mora, der hon stadnade qvar, skyndade
att utbyta sin präktiga garderob mot en
Morakullas drägt och snart presenterade
sig som en sådan. Hon var det också;
hon hade i Paris, dit hon kommit med
tagelringar och hårarbeten, blifvit en
utmärkt fleuriste; lion hade samlat guld,
hade kommit »en vogue», hade blifvit
gift och lefvat i öfverflöd; men, blifven
enka, längtade lion tillbaka till Siljans
stränder, och så snart det blef henne
möjligt, skyndade lion dit, lemnade den
stora, lysande verlden bakom sig, klädde
sig åter i hemlandets drägt och lefde
med glädje under hemmets låga tak.
Yi nämde i det föregående, att
Morafolket ofta utvandrar till England och
Amerika samt att det icke är ovanligt
att i socknen höra äldre folk uttrvcka
v
sig på Engelska och med Engelska
turister, hvilka nu mer icke äro sällsynta
härstädes, samtala på deras modersmål.
Att lära sig detta språk är för den
egentliga Dalortens invånare så mycket lättare,
som deras eget tungomål röjer mycken
likhet med Låg-Skottskan och tydligen
tillkännagifver sitt ursprung från det
nordiska fornspråket. Redan Hulphers
anmärker, att Dalspråket är en
»ålderdomsledning, hvilken väl förtjenade att
bibehållas i en grammatique och ordabok.»
»Från vårt nuvarande Svenska språk skiljer
det sig i många stycken», — säger han;
— »dels genom vokalers och
konsonanters förvexling, t. ex. knäit för knut
saurt för surt, qvida för qväda, kall för
karl, syrta för sylta; dels med ordens
böjningar, som gå närmare till Gotiskan,
såsom gardum, vi gjorde, kräfvom, dativ
för kräfvan; dels med bokstäfvers
borttagande, såsom äste för hästen, dels med
tilläggande, såsom jen för en, mjest för
mest. Förnämsta skilnaden består i en
myckenhet gamla ord, som här utur
sjelfva Gotiskan blifvit bibehållna, Och
hvilka i synnerhet borde framletas, såsom
oförnekligt tjenande till Svenskans
illustration.» Likasom Morafolket vidhållit sitt
gamla språk, — qvinnorna mest, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
