Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekiskt eller bysantinskt är däremot det s. k. patriarkalkorset med
tvenne par af tvärgående armar, det nndre längre än det öfre Jl. Ett
kors i form af ett x kallas ett Andreaskors. Enligt legenden blef
aposteln Andreas naglad vid ett sådant kors. Ett latinskt kors, hvars
öfre arm saknas, “ kallas ett Antoniuskors.
Liksom man under den hedna tiden bar på sig små, vanligen
stiliserade bilder af Tors hammare eller eldstålet, i den form det den
tiden hade — elden ansågs vara ett helgande, luttrande element —, så
bar man, sedan vårt land blifvit kristnadt, små kors som personliga
prydnader. Dessa knnde vara helt enkla (fig. 264), de kunde ock vara
så ordnade, att man i dem kunde inlägga en skärfva af någon relik
(lig. 265).
På altaret i hvar kyrka skulle finnas ett kors med en därå fäst
Kristusbild. Det var så ordnadt, att korset kunde tagas ut ur
fotställningen och fästas vid en staf för att bäras genom och äfven utanför
kyrkan i spetsen för de processioner, som tillhöra den romerska
gudstjänsten. Som exempel meddelar jag här, fig. 266, en form, som endast
förekommer i Skåne och (en gång) i Småland, fig. 267 och 268, de två
sidorna af ett emaljprydt kors från Ukna kyrka i norra Kalmar län,
förfärdigadt i Limoges i västra Frankrike — andra kors och
relikskrin från samma ort förekomma i Sverige —; den rika dekorationen å
korsets baksida visar, att det skulle ses från alla sidor, hvilket icke
kunde ske, så länge det stod på altaret.
Ett kors med den korsfästes bild kallas krucifix — af det latinska
ordet Crucifixus, som betyder: »den korsfäste».
Med afseende på sättet att framställa den vid korset fäste
Frälsaren hafva vi att för medeltiden urskilja tre former. Tidigast
framställdes den korsfäste stående framför korset, med båda fotterna
hvilande på en bräda, armarna äro rakt utsträckta, fotterna (hvar för sig)
och händerna genoindrifna af spikar, hufvudet upprätt, omslutet af en
kon ungakrona, ögonen öppna — det är Herren, som fastän fäst vid
korset triumferar öfver döden (jfr fig. 227). Under 1300-talet är det
den döde Frälsaren, som finnes af bildad — hufvudet är nedLutadt,
kroppen hänger långt ned på de sträckta armarna, båda knäna skjuta
långt ut åt ena sidan, fotterna äro fastnaglade med en enda spik
(jfr fig. 172). Under 1400-talet och återstoden af medeltiden bibehölls
denna grundtyp, men knäna sköto icke längre så långt ut åt ena sidan
och hela framställningen fick en ytterst realistisk, ibland rent af
ohygglig prägel.
På superfrontalet sattes i den äldre tiden ett stort kors (jfr fig. 207).
I öppningen mellan koret och långhuset sattes ofta ett stort kors, det
s. k. triumf kor set. Antingen hängde det vid en krok, som satt öfverst
i den öppningen upptill begränsande bågen (triumfbågen), eller stod det
på en tvärs öfver öppningen anbragt stock. A denna ställdes ibland å
ömse sidor bilderna af Maria och Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
