Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltidsgillena i Sverige. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
MEDELTIDSGILLENA I SVERIGE.
31
Att hålla tända ljus till helgonens förherrligande var en
vanlig bestämmelse äfven för de tyska gillena. I öfrigt
användes deras inkomster till läsande af messor, eller medlemmarne
förbundo sig till vissa andaktsöfningar, så t. ex. rosenkransgillet
i Slesvig, som bildades år 1484. Hvarje medlem betalade vid
inträdet en helt obetydlig afgift och förband sig att dagligen
läsa tre rosenkransar; någon edlig förpligtelse afkräfdes dock
icke medlemmarne, - på det icke en .försummelse skulle tillräknas
dem som synd. Andra gillen hade till uppgift att underhålla
kyrkor eller delar, af kyrkor, t. ex. fraternitas ad ædifieandum
capellam sancte Gertrudis i Hamburg, eller att understödja
behöfvande eller andliga. Så t. ex. fans vid klostret
Harvestellun-den nära Hamburg ett gille, som bar evangelisten Johannes
namn, och hade till uppgift att förse klostrets nunnor med mat
till deras gemensamma bord; vid domkyrkan i Hamburg fanns
en fraternitas choralium eller pauperum scholarium, som hade
att lemna understöd åt korgossar och skolbarn. Sådana gillen
som afsågo vägfarandes och pilgrimers understöd, kallades ofta
fr äter nit ätes exulum, på tyska Elendsgilden, i hvilket fall ordet
elände tages i dess ursprungliga betydelse af att vara skild
från sitt land.
Gillena af dessa slag bibehöllo naturligtvis i allmänhet de
gamla hedniska gillenas egenskap att tillhöra en viss ort, men
de omslöto ingalunda alla som i orten voro bosatta, hvarjämte
mången gång andra, understundom boende långt bort, kunde
upptagas i ett gille; det som det oaktadt gaf ett sådant dess
lokala karakter var den i de flesta fall förekommande
förpligtel-sen att bidraga till gudstjensten vid ett visst altare i en viss
kyrka. Denna lokala karakter hafva i väsendtlig mon äfven de
egentliga prestgillena, föreningar af prestmän, som tjenstgjorde
på sammä ort. De senare voro gemenligen tvungna, derest ett
prestgille fanns på stället, att inträda deri. I öfrigt berodde det
på en hvars godtycke att söka inträde i ett gille.
Men seden att sluta förbund och bilda gillen på grund af
nabolag hade en ännu vidare omfattning. Det hände nämligen
ofta, att när borgrarne i en stad slöto sig samman till
handläggning af sina inre angelägenheter och för att möta fiender, denna
sammanslutning icke var allenast den rent naturliga mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
