Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenskarne och göra tillförsel, finna vi Erik benägen att gifva
Narvahandeln fri och tillstädja fri handel i Sverige såsom förut [1].
Skälet till detta uppträdande låg sannolikt i förhållandet till
Johan, som blef allt mer och mer hotande, och som för en tid
tog en stor del af rikets försvarsstyrka i anspråk. Omöjligt har
Erik kunnat vilja nu framkalla kriget med Danmark, men längre
torde ej hans fredskärlek sträckt sig. Sådant intryck får man
åtminstone af de fredsunderhandlingar, hvilka ännu fördes.
I Mars hade Fredrik anhållit om ett nytt rådsmöte d. 25
Juli [2]. Erik afsände därpå Lars Knutson och Jöran Erikson
(Gyllenstjerna) till Köpenhamn d. 26 Maj med uppdrag om mötet [3].
De skulle äfven klaga öfver sändebudens kvarhållande, »hvilket
man aldrig sport, att turkar eller hedningar gjort hafva».
För att hindra fejd ville dock Erik glömma alla oförrätter, så
framt hans fångna tjänare frigåfvos, de upptagna skeppen lemnades
igen, och Fredrik ville inlåta sig i förnyad underhandling.
De utskickade skulle erbjuda ett nytt förbund eller ett längre eller
kortare stillestånd. Vid det gamla förbundet kunde Erik ej gå in att
blifva, med mindre danskarne ville betala 200,000 daler för
hvarje gång de försett sig däremot. Erbjödo de ej billiga vilkor
för det nya förbundet, skulle dessa genast förkastas. På kortare
tid än 3 år finge icke stillestånd ingås. Den enda eftergift Erik
synes velat medgifva, var intagandet af hertig Magnus af Ösel
i freden. Voro icke danskarne dessa förslag benägne, skulle
Lars Knutson inlägga en protest och försäkran, att till allt det
blod, som kunde komma att utgjutas, vore Erik oskyldig [4].
Efter striden vid Bornholm växte modet ännu mera. Fredrik
skulle först och främst frigifva de fångne svenskarne, men för
dem Erik själf tagit, fordrade han lösen [5]. Den tanke, som
stundom förut trädt fram, att det måhända ej skulle komma till
krig med Danmark åtminstone ej så snart, märker man till sin
förvåning ännu. Kanske ville Fredrik, skrifver han, nu inlåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
