Detta är historien om en ung flicka och en farmaceut med vit väst.
Hon var ung och smärt, hon doftade av barrskog och ljung, och hennes hy var bränd av solen och en smula fräknig. Sådan var hon, då jag kände henne. Men farmaceuten var en helt vanlig farmaceut; han hade vit väst om söndagarna, och detta tilldrog sig på en söndag. Det tilldrog sig på ett ställe i landet, så långt bort i världen, att ingen där i trakten förstod sig på att ha vit väst om söndagarna mer än farmaceuten.
Se, saken förhöll sig på det sättet, att en söndagsmorgon knackade det på min dörr, och då jag öppnade, stod farmaceuten där ute i sin vita väst och bockade sig flera gånger. Han var mycket artig och mycket förlägen.
- Jag ber allra ödmjukast om ursäkt, sade han. Men fröken Erika var här i går med sina systrar medan kandidaten var borta, och då hon gick, lämnade hon kvar sin poesibok för att kandidaten och jag skulle skriva någonting i den. Här är den. Men jag vet inte alls var jag ska skriva dit. Skulle möjligtvis kandidaten...?
Och han bockade sig åter flera gånger.
- Vi skall tänka på saken, svarade jag vänligt.
Jag tog alltså boken och skrev för egen del in en översättning av "Du bist wie eine Blume", som jag själv gjort och som jag alltid använder till detta ändamål. Därefter började jag leta i mina papper för att se, om jag möjligen hade några gamla verser från skoltiden, som kunde passa åt farmaceuten. Till sist hittade jag rätt på följande dåliga poem:
Du bringar min tanke yrsel,
Jag längtar min längtan matt
Du kommer, när jag är ensam
- jag drömde om dig i natt.
Vi gingo sida vid sida
i skymningen vägen fram.
I dina ögonfransar
en tår, en glindrande sam.
Jag kysste din kind, och ur ögat
jag kysste bort tårens rest,
men dina röda läppar
kysste jag allra mest.
Man drömmer ej alltid så vackert!
- Men sömnen hade jag mist.
Den långa nattens timmar
jag vakade trött och trist.
Ty dina duniga kinder
har jag smekt med min blick helt tyst,
och dina röda läppar,
dem har jag aldrig kysst.
Jag visade farmaceuten detta poem och erbjöd honom att använda det. Han läste uppmärksamt igenom det två gånger och blev alldeles röd av förtjusning.
- Har kandidaten verkligen skrivit det själv? frågade han i sitt hjärtas uppriktighet.
- Ja, tyvärr, svarade jag.
Han tackade mig mycket varmt för tillåtelsen att använda poemet, och då han gick ut ur rummet, tror jag att vi båda hade en känsla av att vi måste lägga bort titlarna med det första.
På kvällen var det en liten bjudning hos den unga flickans föräldrar. Det var ungdom där. Vi drucko körsbärssaft på en veranda omslingrad av humlerankor.
Jag satt och såg på den unga flickan.
Nej, hon var sig icke lik. Hennes ögon voro större och oroligare än eljest och hennes mun var rödare. Och hon kunde icke sitta stilla på stolen.
Hon såg stundom förstulet på mig; men hon såg oftare på farmaceuten. Och farmaceuten liknade denna afton en tupp.
När punschen kom fram, lade vi bort titlarna.
Vi unga gingo ned på ängen för att leka. Vi kastade ringar och lekte andra lekar, och under tiden gick solen ned bakom kullarna och det blev skumt.
Vi hade lagt ringarna och svärden i en hög på marken och stodo nu i grupper och viskade och logo, medan skymningen föll på. Men den unga flickan kom fram till mig ur skymningen och tog min arm och förde mig avsides bakom en lada.
- Ni måste svara mig på en fråga, sade hon. Har provisorn verkligen skrivit sina verser själv?
Hennes röst skälvde, och hon försökte se bort, medan hon talade.
- Ja, sade jag. Han skrev dem i natt. Jag hörde honom gå av och an i sitt rum hela natten.
Men när jag hade sagt detta, kände jag ett styng i mitt hjärta; ty jag såg, att hon var ett vackert och älskligt barn, och att det var en stor synd att bedraga henne så.
- Vem vet, sade jag till mig själv, vem vet: kanhända är det denna synd, om vilken skriften säger, att den icke kan förlåtas.
Skymningen tätnade och det blev natt, och det brann en stjärna mellan träden i ungskogen, där vi gingo par om par.
Men jag gick ensam.
Jag minns icke längre, vilka vägar jag gick den kvällen. Jag skilde mig från de andra och gick djupare in i skogen.
Men djupt inne i skogen bland granarna såg jag en björk, vars stam lyste vit. Vid denna stam stodo två unga människor och kysste varandra. Och jag såg, att den ena av dem var den unga flickan, som doftade av barrskog och ljung. Men den andre var farmaceuten, och det var en helt vanlig farmaceut med vit väst. Och han höll henne tryckt mot björkens vita stam och han kysste henne.
Men då han hade kysst henne tre gånger, gick jag bort och grät
bitterligen.
