Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver arbeten af Walter Scott - I. Ivanhoe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diga drägt, som omgifver minnet al denna märkvärdiga konungaätt,
förböjes ännu ytterligare af dunkla sagor om hemliga brott, om
hvilka ingen annan än familjens egna medlemmar bade någon
bestämdare kännedom. Några af de sednare, och ibland dem Bichard
sjelf, yttrade äfven understundom en vidskeplig tro på eu familjen
beherrskande förfärlig dæmonisk magt, som nästan tvingade till brott
och beredde åt de flesta af dess enskilda personligheter en tragisk
undergång. *) Bichard hade belastat äfven sitt samvete med denna
familjens gemensamma skuld. Han hade ej allenast deltagit i sin äldre
broders, den såkallade Henric den unges, uppror emot deras
gemensamma fader, utan äfven efter den förres död ensam förnyat det och
förledt äfven den yngste sonen, den dålige Johan, att deltaga deri.
Nära öfvervunnen af detta sednare företag, förlorade den gamle
konung Henric modet, sjuknade, dog och förbannade på dödssängen
sina söner. Då Bichard, underrättad om fadrens död, kom in i
kyrkan, der liket låg, brast blodet fram ur det sednares näsborar,
såsom det enligt den tidens föreställningar hände, då mördaren
nalkades. Bichard skakades vid denna syn af en häftig nervfrossa,
störtade ned vid altaret på sina knän och bad under rikt flödande
tårar. Men han fick icke der lugn, utan rusade med vild häftighet
ut ur kyrkan och kom sedermera icke dit tillbaka. Han fick då
ett sår i sitt innersta, som sedermera aldrig läktes, och smärtan
deraf kunde icke döfvas, hvarken af vapnens klang eller af
hjelte-bragdernas ära eller äfveutyrens omvexlingar eller nöjenas rus.
Der-före, när Fitzurze låg öfvervunnen och, uppmanad att bekänna, hvem
som sändt honom ut att försöka lönmördareanfallet, säger: »Din
faders son, för att hämnas din upproriska olydnad emot din &der»,
träffar han rigtigt den ömmande och sårbara punkten i Bichards
själ och denne, ehuru i böljan mycket uppbragt, trycker sedan med
djup smärta handen emot sin panna och har icke kraft mer att
straffa nidingen, utan ger honom lifvet och fribeten under strängt
villkor, att han aldrig skall nämna Johans af Anjou namn i
sammanhang med sitt nedriga företag. Äfven derföre förlåter han ej
allenast Prins Johan hans upproriska stämplingar, utan gör äfven
allt för att dessa skola öfverskylas inför verldens ögon. Med ett
ord han försöker att genom mildhet och försonlighet kämpa emot
*) Istud Richarclus referre solebat, asserens non esse mirandum, si
de tali genera procedentes sese mutuo infestent, tanquam de diabolo
▼enientes et ad diabolnm transenntes. Brompton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
