- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
6

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Och när får jag återse er? frågade han ifrigt, nä-
stan ångestfullt, ty han, som ej kände det minsta till tea-
tern, tog allt, hvad hon sade, för det fullkomligaste allvar.

— Min herre, började hon högdraget och afvisande —
jag umgås endast med mina bekanta. — I detta ögonblick
var hon hertiginnan de . . . de . . . . . . . att hon al-
drig kunde komma i håg de förargliga franska namnen! —
Och med en fulländad verldsdams nonchalanta säkerhet tog
hon fram sin portnyckel och satte den i låset. — God
natt!

— Vill ni inte ens räcka mig handen?

Hon blef smått rörd af hans bedjande enträgenhet, ty
hon var en snäll ficka, och med en åtbörd, som bra mycket
mer liknade en bortskämd skolslynas sätt än fru hertigin-
nans nobla grandezza lade hon sin lilla mjuka hand i hans.

Lydande en inre röst böjde han sig hastigt ned och
kyssle handsken, innan hon hunnit förekomma det.

Hon slet sin hand ifrån honom men blef inte alls miss-
nöjd, det här var ju precis som på det ställe, der den unge
målaren bländad trycker sina glödande läppar mot fru her-
liginnans späda hand — och hon var på nytt inne i
rollen.

— Min herre, tänk på hvad ni gör!

Han tycktes bli slagen öfver sin egen hänsynslöshet
och då han ej hade något annat att säga, utropade han
hänförd.

— Hvad ni är vacker, då ni står der på trappan mot
den mörka bakgrunden!

Ehuru målaren stack fram under hans entusiasm och
förvingade komplimangens värde, förmådde hon ej dölja
sitt belåtna leende, fastän det alls icke hörde till rollen.
Hon böjde nådigt på hufvudet och med en liten flickas egen-
kära skratt, när någon varit nog snäll att smickra hennes
svagaste sida, räckte hon honom handen ännu en gång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free