- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
31

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Plötsligt blef det mer lifligt i den trånga trappan, dör-
rar slängdes upp och igen, ett tjog fötter klapprade mot de
nötta trappstegen och en hel svärm unga flickor hoppade
ned på gatan. Pladdrande och skrattande sprungo de åt
skilda håll, och innan Sven hunnit märka det, hade Julia
Svan i sällskap med en annan ung dam passerat förbi dem.
Bagge såg dem emellertid och närmade sig med ett förbind-
ligt leende öfver sitt runda fullmånsansigte.

— God afton, fröken Davidsson! Min komplimang, ni
slog alla de andra ur brädet med er strålande skönhet.
Vet ni, när man ser er, kan man ej annat än beundra er.
— Det var en fras, som han funderat ut för en af sina
ofullbordade romaner. — Egentligen var det en idiotisk
snobb, som yttrade den till en vacker guvernant, men han
använde den här, ty så mycket människokännedom ägde
Bagge, att han insåg, att fröken Davidsson föredrog starka
saker. Sorgligt nog klingade hans artighet väl fadd, han
tillade för att i någon mån reparara skadan: — Jag hop-
pas, att ni tillåter det?

— Mycket gärna, kom svaret i en ton, som tydligt
utvisade att fröken Davidsson ej tänkte något annat än att
man skulle beundra henne.

— Kommer du inte, Sven? vände Bagge sig till denne.

— Genast. — Sven närmade sig och stannade bredvid
Julia Svan. — Känner ni inte igen mig, fröken?

— Jo. — Hon hade sett honom redan från trappan,
och finnande hans uppträdande litet för djerft, hade hon
beslutat att hålla honom på verderbörligt afstånd, men hans
röst ljöd så vördnadsfull och bedjande, att hon alldeles
glömde sin föresats och räckte fram sin lilla mjuka hand,
som han ifrigt fattade.

— I kväll var det första gången jag sett er på scenen,
började han.

— Nej, såg ni mig verkligen? frågade hon med det koket-
teri, från hvilket det är omöjligt för en kvinna att frigöra sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free