- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
47

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ningar, men han hade för det första ej tid att sysselsätta
sig med den unga konstnärsadepten, för det andra borde
hon enligt hans åsigt själf visa, hvad hon dugde till. Scen-
vana var det förkrossande ord, som mötte Julia från hvarje
håll, så fort hon begärde en upplysning eller ett råd. Efter-
som den saken var det viktigaste sprang hon dagen i ände
på teatern, kilade ut och in mellan kulisserna, och då hon
ej hade det minsta att göra, företog hon sig med äkta
kvinnlig logik att blifva kär i tenoren Stork.

Den nonchalanta säkerhet, hvarmed han duade alla,
applåderna, som han höstade in hvarje kväll, och hans
långa, omsorgsfullt svärtade mustascher imponerade fruk-
tansvärdt på henne. Men hennes flicktycke tog slut be-
tydligt hastigare än det uppstått. En kväll nedlät sig den
store Stork i ett anfall af godt lynne att taga henne om
lifvet. Först kände hon sig smickrad däröfver, viss om
att han å sin sida förälskat sig i henne, men den vissheten
försvann genast och lemnade plats för en liten missräk-
ning. Nästa sekund upptäckte hon fårorna i hans ansikte,
rynkorna kring ögonen och mustaschernas oäkta färg samt
kände hans af punsch och tobak stinkande andedräkt blanda
sig med hennes. Kärleken dunstade bort på ett enda ögon-
blick och förvandlades till afsky. Hur hade hon kunnat
svärma för den surögde, utlefvade stackaren bredvid sig.
Hon stötte honom hårdhändt ifrån sig och gick stolt
sin väg.

— Hä hä hä — flinade regissören Segerström, som
händelsevis befann sig i närheten. — Jag tror lilla vän-
nen gaf honom respass, den grinande dödskallen, hä hä hä.

Ett ögonblick föll det Julia in, att teatern blott var
humbug från början till slut, man mister icke ostraffadt
en af sina vackraste illusioner, men strax därpå slet hon
upp den tanken med rötterna och sedan kom den aldrig åter.

— Lilla vännen, hä hä hä, vi ska’ väl börja nu. — Regis-
sören stack fram sitt grinande faunsansikte öfver hennes axel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free