- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
105

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De omfamnade och kysste hvarandra skrattande som
ett par uppsluppna barnungar, hvilka nyss fått skollof.

— Nej men Sven, hvarför har du inte kommit förr.

Ehuru orden trängdes på hans tunga, var det honom
omöjligt att svara något på denna förebråelse. Han rod-
nade skuldmedveten . . . sedan kysstes de ånyo.

— Fy dig Sven . . . låta mig vänta så där!

— Ja men vi komma ju öfver ens . . .

— Dylika öfverenskommelser håller man aldrig, nu
vet du det.

Arm i arm hoppade de ut på gatan. Hon pladdrade
utan uppehåll, han hörde på och njöt af tonfallet i hennes
röst. De gingo tätt tryckta intill hvarandra, frågade utan
att invänta svaret och svarade på allt utom hvarandras
frågor. De logo, skrattade högt i ungdomsfriskt öfvermod
och märkte ej, hur människorna afundsamma vände sig om
och sågo efter de bägge lyckliga, som glömde allt för
hvarandra. Vägen till teatern hade alltid förefallit Sven
kort, i dag tyckte han, att de tillryggalagt den på några
sekunder, och fastän de konverserat . . . nej pratat hela
tiden, hade de icke ens hunnit säga tusendedelen af det,
de ämnat säga.

— Herre gud, Sven, jag kommer för sent.

— Det är mitt fel, jag . . .

— Nej det är mitt fel. — Adjö så länge!

— Adjö Julia!

Fyra timmar, innan han träffade henne här näst, fyra
hela timmar. Han förstod knappt hur han skulle kunna
tillbringa dem utan att ledas ihjäl . . . men fyra timmar
äro ingen evighet äfven om man längtar aldrig så mycket.
Han dref omkring, att sitta stilla en sådan dag som denna
var omöjligt, träffade bekanta, pladdrade om sin lycka,
blef gratulerad, mottog handtryckningar . . . åh hvad alla
människor voro vänliga mot honom! . . . och märkte till
sin förundran, att tiden stundom kan gå ganska fort, all-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free