- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
117

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sätt, de smidiga rörelserna och rodnaden på hennes kinder
värmde honom och tinade småningom upp hans köld. Han
började reflektera och fann, att de andra säkerligen icke
voro så fadda, som han förestält sig, ja att de ägde goda
sidor litet hvar. Vaktmästar Andersson var nog en heder-
lig själ trots sitt burdusa uppträdande och sin tydligt fram-
hållna beundran för rikedomen. Den tjocke saknade ej
humor, där han satt lik en däst satyr med punschglaset i
handen, och Svan menade säkert väl, fastän hans giganti-
ska fraser motsade det, men det var ju helt naturligt, att
han i likhet med så mänga andra ville öfverskyla denna
brist med sina gester och sin outtömliga svada.

Svens dysterhet vek som dimma för solsken och plöts-
ligt, utan att han visste hur, föll en sprittande, tokrolig
lefnadslust öfver honom. Hvad gjorde det, att han och de
andra ej tillhörde samma krets och hade diamentralt mot-
satta åsigter och att . . . olika åsigter, utan dylika skulle
världen blifva enformig som ett Sahara . . . penningdyr-
kare eller konstentusiaster det kom på ett ut, båda slagen
voro nödvändiga för hvarandra. Sven beslöt raskt att
följa sin brors exempel och hvad mer var, han satte äfven
sitt beslut i verkställighet. Hans akademihistorier motto-
gos med bifall, man drack en lång rad skålar för den ny-
omvände fästmannen, detta sista var en svårfattlig vitz af
vaktmästar Andersson, af hvars kvickheter man skrattade
utan att begripa det minsta af dem.

Och just som Sven hittat sitt goda humör, var den
anspråkslösa festen slut. Gästerna bröto upp, och han
följde dem ledsen öfver att ej få säga Julia mer än ett par
banala höflighetsfraser till afsked. Han var på väg att åter
igen blifva missnöjd, men fru Svan, den vänliga gumman,
med sin trohjärtade min och sina skygga ögon, hvilka
ängsligt följde de sista, stojande gästerna, grep hårdt om
hans hand och bad så innerligt, som blott en mor kan det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free