- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
124

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jande. Det hade varit hennes afsigt att säga pappa, men
en oförklarlig skygghet afhöll henne därifrån, och så sade
hon mamma i stället.

— Naturligtvis. Bed tant följa dig hit upp i morgon
förmiddag, hon har ju aldrig varit här förr.

När Julia följande dag i modrens sällskap infunnit sig,
stannade fru Svan beundrande vid målningen, men hennes
blickar flögo snart från denna till Sven, och återigen stod
hennes ungdomsideal lefvande framför henne. Det fins i
hvarje människas lif någonting halft förgätet, som tyst
och stilla slumrar under de små dagliga omsorgernas hölje,
askan af ett eller annat bortglömdt minne, som en gång
utgjort en del af denna människas tillvaro. En ståtlig,
ljuslätt gosse med krusigt hår vid tinningarne, det hade
varit hennes flickdröm. Hon hade aldrig träffat honom,
men dottern erhöll ju allt, hvad hon eftersträfvat, och
hennes gamla, hoptorkade hjärta, som ej gifvit sig till
känna på mycket, mycket länge började slå raskare och
med sväfvande stämma sade hon.

— Så vackert, så vackert!

Sven rodnade, då han märkte, att hon betraktade
honom i stället för taflan, och kände sig generad, emedan
han ej förstod anledningen till hennes rörelse. Han, som
alltid stält sin egen mor öfver andra kvinnor, greps dock
däraf och fattade hennes ena hand, medan Julia, hvars
forna ringaktning för modern på sista tiden vikit för ett
slags skygg ömhet, närmade sig från andra sidan.

Fru Svan gned sig hastigt i ögonen, hon fann det
barnsligt af en gammal gumma att visa sig så där svag,
och lika mycket för att vända de ungas uppmärksamhet
från sig som för att glädje dem, yttrade hon.

— Julia har väl sagt Sven, att hon fått en roll.

— Nej det har hon inte. — Min fröken tillåt mig
gratulera.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free