Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De andra flickorna gratulerade Lydia, fjäsade för kam-
raten, som lofvade att gå ifrån dem, och tycktes vara idel
välvilja, endast Julia höll sig på afstånd.
— Är du afundsjuk? frågade Lydia, då de en stund
blifvit ensamma i klädlogen.
Julia studsade. Hon, trodde de, att hon också . . .
— Ja, svarade hon öppet — men inte så, som du tror.
Efter den, dagen talade de aldrig med hvarandra, och
likväl hade de ansetts för synnerligen goda vänner. Men
taggen trycktes djupare och djupare fast i Julias inre, den
sved och brände och fanns där som en ständig påminnelse
om en dumhet, som kunnat vara ogjord.
Flere månader lyckades Julia hålla de efterhängsna
tankarna på afstånd, men hon led däraf, led outhärdligt så
mycket mer som hon gjorde det i hemlighet. En tid var
hon tyst och sluten, gick halfsofvande omkring, log när
andra skrattade och grät ofta utan anledning. Sven och
hon disputerade stundom, men han gaf för det mesta vika
ehuru med en min, som tydligt sade: jag har rätt, men
jag hyser öfverseende med dig . . . Julia blef retad af hans
lugna undfallenhet, var litet emellan oresonlig i sina på-
ståenden och slutade alltid med att gråtande bedja honom
om förlåtelse för sin elakhet. Sven nekade henne aldrig
någonting, hon behöfde icke ens öppna munnen, förrän
han villigt gick henne till mötes. I början blygdes hon
öfver sig själf, då hon jämförde sin häftighet med hans
öfverseende godhet, men snart blef den henne besvärlig
och till slut tänkte hon icke ens därpå. Hon ansåg det
för hans skyldighet att bemöta henne så, hon pröfvade
nyckfullt styrkan af det band, som förenade dem, slet däri
och slutade med att visa sig öfvermodig.
Sven märkte, att någonting var i olag och bemö-
dade sig endast att genom fördubblad uppmärksamhet
knyta henne fastare vid sig. Julia hånade honom ibland,
hon önskade nästan, att han i hårdhändt brutalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
