- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
161

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med oslitliga band fästa en man vid sig. Men hos bägge
föddes äfven en förnimmelse af, att Julia var honom under-
lägsen, nästan ovärdig. De visade det äfven, när de hämtat
sig från den öfverraskning, hans öppet visade glädje väckt
hos dem.

Sven kysste Julias hår och sköt henne sedan ifrån sig.

— Nu dricka vi ett glas för det, som skall komma,
föreslog han och tog ur ett skåp fram en vinbutelj. I en
handvändning ordnade han sedan fyra glas på ett bord och
fylde dem.

De fattade sina glas och nickade mot hvarandra. Både
»långa David» och Lydia bugade sig litet stelt men på
samma gång, som om det för dem varit en ära att få
dricka med honom, för Sven, Julia tycktes de knappt se.
Hon måste anstränga sig för att ej blifva stött däröfver och
kallade det tyst ett ömkligt fjesk, professorns ordnar,
hvilka skymtat fram under hans ytterrock, han hade näm-
ligen varit iklädd högtidsdrägt, och grosshandlarens ifver
att köpa något af Svens arbeten, hade imponerat på dem
och kastade ännu sitt återsken öfver hennes fästman. Men
snart insåg hon, att det ej ensamt var detta, som gjort
dem nära nog vördnadsfulla mot Sven. Hon betraktade
honom förstulet, hade han undergått någon oväntad för-
vandling, eller . . . Åh nej, för henne var han densamme
som vanligt, litet rakare i ryggen kanske, men . . .
men . . . hon såg bort och sänkte hufvudet, det fans dock
något nytt hos honom. Och hastigt kände hon sig under-
lägsen, liten och obetydlig bredvid honom. Var det de
andra bägge, som omedvetet upplyst henne därom, var det
kanske hon själf, som ej velat se det? Hon bet ihop tänderna
med tyst förbittring öfver sin egen ringhet och frågade., —
Hvad är jag väl? — Ingenting, ingenting.

— Du spiller vin på din kappa, Julia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free