Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot gallret, skakar själv av snyftningar. Just då når det
flyende paret sitt näste, en liten paviljong dold i parkens
tätaste dunkel. Fabricio skjuter flickan före sig in i
paviljongen, kastar ännu en spejande blick tillbaka, försvinner.
Samtidigt sitta i farmor Maruzzas kammare gumman själv,
farfar och Tonio, alla tre försänkta i djupa, bekymrade tankar.
Farmor lyfter sitt huvud och säger:
- Det varslar illa, illa! Vem kan nu betvivla att olyckan är
över oss?
Och Tonio skakar sitt huvud och säger:
- Vem vet, vad hertigen har i sinnet? En gammal örn är
han och slår sitt rov utan förskoning.
Farfar Torriddu säger ingenting. Han sitter i en vrå och
kelar med någonting, kelar med några pungar av läder. Så
reser han sig, går bort och öppnar dörren till köket, ger en
befallning.
På köksbänken makligt lutad mot väggen sitter Ruggiero,
småler och drömmer. Det är till honom befallningen riktas.
Han stiger upp och går ut på gården. I ett skrank vid ena
väggen stå de krus, i vilka kvinnorna hämta vatten ur brunnen.
Han tar två av dem. Gården är för ögonblicket öde, men just
då han vänder för att gå in, kommer genom landsvägsporten
Luigi, långsamt, med sänkt huvud, slappt hängande armar.
Ruggiero stannar, betraktar honom medlidsamt och säger:
- Vad går åt dig, Luigi? Sörjer du, därför att du tappade
bårskackeln?
Utan att lyfta blick eller ändra min svarar Luigi:
- Tids nog får du veta varöver jag sörjer.
Ruggiero skakar på huvudet och går in med kärlen. Luigi
går bort till gödselstacken: där bredvid är en fördjupning för
gödselvattnet. Långsamt tar han av sig den vackra
sidenhalsduken, fästegåvan, långsamt och varligt viker han den
samman, stryker den mot kinden, blundar. Hans ansikte
förvrides av en smärtans grimas - så är han åter lugn, slö.
Ruggiero kommer åter ut, hämtar som nyss två krus, betraktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
