Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lek till Kristin och sin sårbara ställning till
hennes man. Vi förstå så väl hur han icke kan förlåta
Erlend, när denne i sin tur räddar hans liv och
de båda männen äro kvitt. Vi förstå hur han går
och grubblar över orden att förlåta dem som äro
oss något skyldiga — nej, de orden voro
ingenting för honom: svårare var att förlåta dem som
icke voro oss skyldiga något. Sublimast är ändå
skildringen av hans kvalfulla sårfeber, då hon som
en gång var nära att bli hans håller vakt vid
dödsbädden. Nu skall det äntligt bli sagt, det ordet
som legat på djupet av hans själ under alla de
långa åren. Men timmarna gå, kallbranden stiger
mot hjärtat, och allt han får fram blir — en
fordran att hon skall försona sig med sin man.
Stark i stämningen är också den sista långa
tvekampen mellan Erlend och Kristin. Den ensamme
mannen, som med sårad stolthet dragit sig tillbaka
till en förfallen sätergård och lever eremitliv med
sin svarta spanska springare som enda sällskap
och nattkamrat; och hon där nere på
fädernegården, kämpande för hus och hem och de växande
sönerna. Båda längta till varann, men ingendera
ger vika. En gång gör hon det dock, och det
flammar upp inom dem ett försenat ungdomsrus —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
