Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIV. Vid lägerelden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- i83 -
att lefva med gudarna! - Äfven du själf måste en gång öfver-
gifva dina lagrar, dina nöjen, dina segertåg och visa, om det
rätta hjältemodet finnes i ditt bröst. Nu vill jag böja mina
knän; men åt dig vänder jag ryggen. - Gör nu din skyldig-
ket, skarprättare! Hugg till, Valerius!
- Håll! ropade Martins. Med en sådan dygd som den,
hvilken Sophocles fått på sin lott, bör man icke gäckas; ett
sådant äkta band bör inte sönderslitas. Dorigene! Omfamna
din gemål och fortfar att njuta lifvet med honom . . . Men,
o, kärlek! Med tvenne vapen har du angripit mig: Med
dygd och skönhet; och därför är mitt bröst på dubbelt sätt
såradt.
- Martius! utropade Sophocles. Nu har du funnit en
utväg att segra öfver mig!
- Därpå satte Martius på sig svärdet och Dorigene prydde
hans hjälm med en ny lagerkrans.
- Men Martius klagade i detsamma öfver, att han mådde
illa, så att man ej kunde fortfara med de öfriga fångarne, som
i allmänhet fingo dela Sophocles lyckliga öde.
- Store romare! sade Sophocles, då de skiljdes åt. Se,
nu måste Sophocles fälla tårar, hvilket han inte kunde göra
för sin egen skull. Jag betygar vid gudarna min grämelse
öfver att se en så storsinnt själ plågas af kroppsliga bräck-
ligheter.
- När generalen kom hem, blef han öfverfallen af en stark
mjältsjuka, hvilken nästan liknade raseri. Han suckade, grät
och befallde, att ingen skulle släppas in, ty, sade han för sig
själf, jag har förloradt mitt forna lynne och mitt stora namn.
- O, Aten! utropade han, Dorigene är ditt försvar och
din oöfvervinneliga förmur! Hon gifver djupare sår med
sina ord än hennes man med sitt svärd. Hennes blickar för-
vandlade segraren till fånge. - Hvarför skulle jag råka i en
sådan frestelse? Omåttlige Tullius! Om du hade fått se henne,
då du utbredt dina segrar öfver halfva världen, så hade du
lagt ned dina vapen, blifvit öfvervunnen och lämnat den öfriga
hälften till ett offer åt hennes tjusande behag. – Men skall
jag sålunda förnedra mig? Så befläcka min ära? Nej, det
skall icke ske; nej!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
