Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Kikonerna. Lotofagerna. Cyklopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sålunda dagen igenom vi där, tills solen gick neder,
sutto och njöto i ymnighet kött och det ljuvliga vinet;
ty uppå skeppen oss ännu ej tröt rödglimmande vinet,
utan vi hade där nog, ty på dubbelörade krukor
öste vi till oss en mängd, då Kikonernas fäste vi togo.
Men från cyklopernas land kunde röken vi se, och vi hörde
både dem själva och getter och får; så nära de voro.
Dock, när solen gick ner och aftonskymningen inbröt,
gingo på stranden vi alla till ro vid det skvalpande havet.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
bjöd jag kamraterna samlas, och så till dem alla jag talte:
"Stannen I övriga alla här kvar, mina kära kamrater,
medan jag själv ger mig av med mitt eget skepp och dess manskap
över till landet och spejar dem ut, vad de äro för mänskor,
antingen vildar och illgärningsmän utan rätt eller lagar
eller ett gästfritt folk med ett sinne, som gudarna fruktar."
Så jag sade och skeppet besteg och befallde mitt manskap
också att stiga ombord och akterlinorna lossa.
Männen då gingo ombord och på roddarebänkarna genast
satte sig neder i rad, och för årorna skummade vattnet.
Sedan vi voro då komna dit bort, och lång var ej vägen,
fingo en grotta på stranden vi se ej långt ifrån havet,
hög och beskuggad av lagerträd. Där drevos om kvällen
massor av getter och får under tak, och omkring var en fålla,
hägnad med kämpastenar, som djupt voro satta i jorden,
och långstammiga tallar och ekar med lummiga kronor.
Boning hon var för en jätte, som där, avsöndrad från andra,
vallade ensam sin bräkande hjord och aldrig i samkväm
kom ibland folk, utan gick för sig själv och blott tänkte på illdåd,
rent av vidunderligt stor till sin skapnad och alldeles icke
strävande människor lik, utan hellre den skogiga bergstopp,
som över fjällarnas värld uti enslig storhet sig lyfter.
Genast befallde jag nu mina övriga kära kamrater,
att de därnere på strand skulle stanna och skeppet bevaka;
därpå jag själv med de käckaste tolv, som jag valde ibland dem,
vandrade uppåt, försedd med en getskinnslägel med mörkrött,
ljuvaste vin, som av Maron jag fått, en son av Euanthes.
Präst hos Apollo han var, som var Ismaros’ mäktiga skyddsgud;
vinet han gav mig för det, att jag honom med barn och med maka
skonade vördnadsfullt, ty han bodde i Foibos Apollos
stora och skuggiga lund. Då gav han mig kostliga skänker;
sju talenter han gav mig i guld av det finaste smide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
