Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje Sången. Kongungaparets återförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prydd med sirater av elfenben och av guld och av silver
och med en botten uti av purpurfärgade remmar.
Där har du tecknet jag nämna dig kan; dock vet jag ju icke,
antingen sängen står än på sin plats eller någon den flyttat,
sedan han sågat utav olivens stam därinunder."
Så han sade; då domnade knän och hjärta på makan,
när hon kom allting ihåg, som Ulysses förtäljde så noga.
Gråtande gick hon mot konungen fram och armarna lade
tätt om den älskades hals och kysste hans huvud och talte:
"Vredgas nu icke, Ulysses, på mig, ty du var ju dock annars
alltid den visaste man. Oss gudarna jämmer beredde,
vilka oss unnade icke den fröjd att förenta beständigt
njuta vår ungdomstid och följas till ålderdomströskeln.
Men var nu icke förbittrad på mig eller vredgas för detta,
att jag ej genast dig hälsade ömt, så fort jag fick se dig.
Ty du må veta, att ständigt och jämt har mitt hjärta i bröstet
fruktat med fasa, att hit skulle komma en annan med lögner
och mig bedraga, ty många det finns, som stämpla på illråd.
Säkert ej Helena ens, Zeusdottern den sköna från Argos
skulle med främmande man sig i älskog och bädd ha förenat,
hade hon vetat förut, att achaiernas krigiska söner
skulle till fäderneslandet igen henne föra tillbaka.
Men det en gudom var, som henne till skammen förförde,
medan hon ända till dess åt så ryslig förvillelse aldrig
givit sig hän, vilken även för oss ju blev lidandets början.
Nu däremot, då du nämnde för mig det osvikliga tecknet,
som vid vårt läger är fäst, och som aldrig en dödlig har skådat,
utan blott du och jag själv och en enda tjänande tärna,
Aktoris, som av min far gavs mig med, då jag reste hitöver,
och som den murade kammarens dörr oss vaktade troget,
nu har mitt hjärta du böjt, hur mycket det också var bortvänt."
Sade och väckte än mer hos Ulysses en längtan till tårar.
Gråtande höll han i famn sin trogna och älskade hustru.
Och såsom fröjden är stor, då land för de simmande synes,
sedan Poseidon på blånande djup deras präktiga fartyg
slagit i spillror med stormens makt och de tornande vågor;
endast helt få sig då rädda i land över skummiga djupet,
simmande hårt för sitt liv och med lemmar belagda av saltet,
tills de med fröjd gå i land och räddade äro från döden:
sådan var drottningens fröjd vid att se på sin älskade make,
medan hon lossade ej sina vita armar från halsen.
Över de gråtande två skulle morgonrodnaden uppgått,
hade ej hittat på råd strålögda gudinnan Athene.
Natten fördröjde hon länge ännu uppå slutet av banan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
