Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte Sången. Striden om muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men uti spetsen gick fram jordskakaren själf med sin treudd,
brytande upp och spolande bort med de rifvande böljor
hela dess grund, både stockar och sten, som achaierna ditiagt.
Därpå han jämnade allt uppå stranden af strid Hellespontos
och lät så kusten den långa igen betäckas af sanden,
sedan han muren förstört, och ledde tillbaks i sin fåra
floderna, däri de runno förut med sitt däjliga vatten.
Slikt skulle Foibos Apolloi en gång och den starke Poseidon
göra med tiden, men nu kring den välupptimrade muren
rasade kampen med skri, och mot tornens mäktiga bjälkar
dunldrade stenarnas kast, och kufvade hårdt af Kronions
gissel, argiverina höllo sig tätt hopträngda vid skeppen,
giripna af fruktan svår för den skräckinjagande Hektor.
Denne i striden for fram som förut, lik en brusande stormvind.
Som när en vildsvinsgalt eller också ett lejon sig vänder
midt ibland hundar och jägare om i sin trotsande styrka;
dessa då tätt som en1 mur sig tränga ihop och till motvärn
färdiga stånda och! spjut på spjut ifrån seniga händer
slunga, men icke ett ögonblick dess modiga hjärta
bäfvar och tänker på flykt, och af själfva sitt mod får det
döden ;
ofta det vänder och frestar en dust med jägareskaran,
Irvar det då rusar inpå, där maka sig karlarne undan:
så uti vimlet mot fienden vänd var Hektor beständigt
Och bjöd sitt folk öfver grafven gå fram. Men hans eldiga
hästar
vågade ej, utan! gnäggiade högt, där de tätt invid randen
hade sig hejdat; ty grafven! var bred och dem skrämde tillbaka;
alltför långt blef ett språng, och att trafvande komma däröfver
icke var lätt, ty i hela dess längd och på sidorna båda
stupade väggarna brant, och med höga och spetsiga pålar
innerväggen var ofvan besatt, dem achaiernas söner
hade i jorden satt ner till ett värn mot fiendemänner.
Svårligen sprunge en häst med rullande vagnen däröfver,
men de betänkte, om icke till fots de förmådde det själfva.
Steg då Polydamas fram till den dristige Hektor och talte:
»Hektor och öfriga höfvitsmän för trojaner och hjälpfolk!
Dårskap är hvarje försök att få hästarna fram öfver grafven;
köra däröfver står ej i vår makt, ty spetsiga pålar
stå på dess innerkant och bak dessa achaiernas skyddsmur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
