- Project Runeberg -  Höstens skuggor /

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV.

Samma natt efter det Petra och Angela för längesedan somnat. väcktes de av att någon skakade på porten. Petra for yrvaken upp och tände ljus. Angela kom i dörren.

- Det är någon där nere, sade hon skrämd.

Jungfrurna, som lågo på andra sidan av huset, hade väl ingenting hört. Allt var tyst. Nu klappade det igen, och en ängslig röst ropade till ute i natten.

Angela och Petra kastade på sig litet kläder och sprungo nedför trappan De öppnade porten på glänt och en blek och andfådd kvinna gled hastigt in till dem. Som hon blev stående i ljuset från taklampan röda händerna bedjande och samtidigt avvärjande sträckta framför sig, gav hon Petra, som ännu knappast var riktigt vaken, en känsla av att blåsten där ute piskat henne hit in till dem och att schalen, fuktigt ångande, rivits loss från ett av de svarta jagande molnen på himlen. Men kvinnan sade stilla, bedjande:

- Fröken måste förlåta, men min tös har blivit så sjuk, och jag måste genast kalla på barnmorskan i Ekhult. Handelsmannen har ju också telefon, men där öppnade ingen för mig.

- Å, var det er flicka... utbrast Petra.

Nu kände hon igen henne. Den unga flickan, som väntade ett barn, var hennes dotter. Petra förde henne vänligt in i salen.

- Telefonstationen är nog stängd, sade hon.

Men när hon såg ångesten i den andras ögon, tillade hon med en lugnande bestämdhet:

- Jag skall själv ringa och försöka.

Efter en lång stund svarade en sömnig röst. Petra kom fram till barnmorskan. Hon föreföll otålig, alls icke så hågad att ge sig ut i natten. Men Petra von Pahlen kunde hon dock inte säga nej till.

Petra lade ned luren.

- Var nu glad, sade hon tröstande. Hon kommer.

Kvinnan stod där och såg sig hjälplöst omkring.

- Så snäll fröken von Pahlen är, sade hon slutligen, och det lät på rösten som om hon huttrade. Fröken hjälper mig. Vi ha stugan full av barn, och nu kommer det en till. Jag förstår de där fåglarna, som sparka ut en unge när det blir för trångt i boet. Jag förstår dem, jag kan inte hjälpa det. Min dotter har bara bragt skam över oss. Folk äro elaka mot oss. Det var med nätt nöd jag fick flickan med mig till skolhuset i går kväll. Hon har blivit liksom rädd för människorna. Det var en ung karl som tillfälligt uppehöll sig här på trakten, som lurade henne. Hade det bara varit någon härifrån, hade inte skammen varit så stor. En sådan kunde sedan ha gift sig med henne.

Angela frös. Upplevelsen i skolhuset dröjde inom henne. Hon såg för sig den unga blivande modern med sitt darrande tårfyllda leende. Också till henne hade predikanten plockat ned himmelens stjärnor. Nu slocknade de en för en där borta i den trånga stugan, där hon kämpade med plågorna. I denna fattiga jord ville icke stjärnblommor trivas. De fordrade den blå oändliga rymden, där ljuset badade.

Nu ville den arma gå igen. Med en rörelse av hopplöshet svepte hon omkring sig den svarta schalen, som halkat nedför hennes axlar.

- Petra, sade Angela lågt. Vi borde följa med henne. Tycker du inte?

Petra ville svara nej. Angela var alltför ung. Detta lidande skulle kanske skrämma henne. Men Angela var alltjämt uppfylld av fripredikantens ord. Hon ville bli god. Man måste ju hjälpa människorna; hade han sagt och sträckt händerna emot dem. Hon såg på sina egna vita och smala händer och lyfte dem tankfullt prövande. Kvinnan tittade från den ena till den andra. Så gick hon långsamt mot dörren.

- Adjö, tack för hjälpen, sade hon.

- Vänta...

Angela tog ett par steg framåt och gav Petra en blick. Hennes ögon voro alldeles svarta.

Petra tvekade.

- Vi gå med er, sade hon hastigt, men ångrade i detsamma sina ord.

Men Angela var redan i trappan på väg upp för att klä på sig.

Efter en stund stodo de alla tre i den svarta natten utanför huset.

- Vi måste gå tillsammans, sade Angela.

De hörde sjön slå mot strandens stenar. En kall och fuktig vind for mot deras ansikten. De höllo på att snubbla mot en gren som låg tvärsöver gången i parken. Angela tog kvinnans arm, och på sin andra sida tryckte hon Petras. Hon kände sig litet rädd. Så gingo de tätt intill varandra utan att tala.

Angela tyckte att mörkret viskade. Men det var väl bara grenarna som rörde sig. Hon hade aldrig varit ute så här i natten. Sömnen hon nyss vilat i, den där djupa sömnen man har vid midnatt, låg bakom henne som ett hav, som åter ville draga ned henne i sina långa dyningar. Det svallade kring huset som hon lämnat. Strax innan det knackat på porten där nere, hade hon haft en dröm. Det hade varit en port också i drömmen. En hög svart port, som hon med vild ansträngning sökte öppna. Hon hade ansträngt sig så otroligt. Men ett par, nej många händer hade hållit emot på andra sidan. Ändå hade hon sett en smal ljusstrimma sila fram under tröskeln. En röst hade ropat högt att hon hade det bra, där hon var. Hon borde icke öppna porten. Allt ägde hon ju på den sidan, där hon stod. Men då hade hon känt en stark törst.

- Giv mig att dricka, hörde hon sig själv tigga.

Hon hade kanske allt, men inte vatten, kallt, kyligt vatten, som skulle rinna genom hennes strupe.

Så med ens gav dörren vika. Och omkring henne flaxade fåglar med svarta vingar. Deras näbbar klapprade och knäppte, deras fjädrar, hårda som järn, slogo mot hennes hud. Med ett skri, hest och ondskefullt, som kom jorden under henne att skälva, stötte de emot henne. Så hade hon vaknat. Och hon hade tyckt, ännu inne i sin dröm, att knackandet på porten där nere lät som starka fågelnäbbars klapprande.

Nu voro de ute på landsvägen. De följde kvinnans takt. Kvinnan gick fort, driven av sin oro. Det lyste ett ljus i hennes hus. De sågo mörka skuggor röra sig mot rutan.

- Barnen äro uppe, sade hon. Vad skall man göra med dem? De springa överallt.

Hon talade häftigt, som om här, så nära stugan, all bitterheten åter kommit över henne.

Petra öppnade dörren och steg in i köket. Där var fullt med barn. Ett par gräto högt och gnuggade sig i ögonen. De tittade förvånade på Petra och Angela. Inifrån kammaren, till vilken dörren stod öppen, hördes jämmerrop. I rummet rådde en frän instängd lukt, som fick Angela att kippa efter andan.

En karl kom i strumpfötterna ut från kammaren. Han såg ett ögonblick på Petra och Angela och nickade buttert och generat. Så satte han sig tigande vid fönstret och försökte tända en sur pipa. Hans hustru skyndade in genom dörren. Petra och Angela gingo in efter henne.

På en smal säng låg den unga flickan med benen utspärrade under ett vått och fläckigt lakan. Hennes ansikte var eldrött och uppsvällt. Hon klynkade ynkligt som ett djur som lider. Och åter tyckte Angela sig höra det där hårda klapprandet från de svarta fåglarnas näbbar. De voro omkring den plågade där på sängen och borrade vassa, kalla klor i hennes kött.

Petra böjde sig över henne. Hon tog bort det våta lakanet och bredde en filt över henne. Hon belönades strax med ett skyggt leende av tacksamhet.

- Jag kan hjälpa så litet, sade Petra ömt till svar på detta leende, som föreföll henne så rörande.

- Kom närmare, bad flickan.

Och när Petra lydde, slog hon armarna om henne och viskade i hennes öra ett namn:

- Jonas!

Petra ryckte till. Det var alltså namnet på honom som hade bragt detta barn i olycka. Det var honom hon låg och tänkte på mitt i plågorna. Hans namn vågade hon icke säga högt. Här i stugan hatade de honom. Men hon gav det åt Petra som ett lösensord. Petra log förvirrat mot ansiktet där på kudden. Alltså älskade hon den där pojken, som fegt hade flytt sin väg. Hon led med hans namn på sina läppar. Det tycktes nästan trösta henne att viska det. I detta kvava rum med den smala sängen blommade en kärlek som inga vidriga omständigheter kunnat döda. En karl flyr från sin flicka och kastar sina plikter, och hon ler ändå tåligt och viskar hans namn. Inom sig bar hon hans barn, det nya livet, en varelse som kanske skulle ha hans drag och som hon därför måste älska och lida på nytt för.

Och Petra tänkte på Thomas. Också han skulle ha övergivit henne, även om hon burit hans barn under sitt hjärta. Då kände hon sig med ens åter stå utanför livet. Hon hade ingenting vågat, inte offrat sig som denna flicka, som låg där förvriden av smärtor för sin stora kärleks och givmildhets skull.

Hur vågade Petra då säga sig att hon verkligen älskat?

Att inte barnmorskan hördes av! Om hon fått skjuts, borde hon redan varit här.

Hon kom att tänka på Jacob Levin. Vad han skulle ha skyndat sig en sådan natt! Hans magra bruna händer skulle genast varit färdiga att hjälpa. Petra längtade efter honom i denna stund, men hon längtade kanske ännu mera efter sin svägerska Betty, hans syster. Betty hade erfarenhet. Petra hade ingen. Med sitt trygga vänliga leende bara skulle Betty ha förjagat oron och skrämseln här. Petra vände sig om och såg Angela vid dörren med blekt ansikte.

- Gå ut, Angela, viskade Petra.

Hon var ledsen att hon låtit Angela följa med. Angela gick ut i köket. Barnen kommo blygt fram till henne, när hon satte sig vid bordet. Från sin vrå stirrade mannen dystert på henne med den slocknade pipan i munnen. En liten unge lade en trasig docka i Angelas knä. Angela tog upp den på sin arm och log mot den lilla. Det var nu hon skulle följa predikantens ord om att hjälpa och trösta. Och här satt hon stum med en trasig docka på armen.

Nu skrek flickan där inne. Angela spratt till. Med ens mindes hon sjukhemmet, där Adèle legat. När hon gått genom den trånga korridoren där, hade just ett sådant förskräckligt skrik från en kvinna i barnsnöd trängt ut genom en stängd dörr. Dessa kvinnor pinades. De vadade i ett träsk och sjönko ned i det, kramade av stjälkar som snodde sig kvävande om deras lemmar. Vad allt var underligt på deras väg! Så blev alltså ett nytt liv till. En natt, fylld av skräck och blod, slog det upp sina ögon, en ny liten människa, som icke var välkommen till en fattig värld, där det redan vimlade av likadana varelser, vilka blickade omkring sig med förvånade ögon, som barnen här.

Angela ryckte till. Det var en gök som gol ett par gånger, gällt och litet gäckande. Hon vände sig om. Det kom från klockan på byrån av brunbetsad furu. En liten gök av metall med ett klingande ljud i sin strupe fick Angelas tankar att med ens skifta färg.

Världen var väl ändå inte så ful och mörk! En skygg liten brun fågel flyger om sommaren från träd till träd. Den gömmer sig i gröna skuggor bland löv som dofta ljumt och gott. Ängarna stå med sammetslent gräs, fjärilar fladdra, blommors kalkar ringa. Sjöns vågor glittra i solen. Från träden i det gröna dunklet locka de silverklara tonerna. Aldrig visar sig fågeln. Den är en avlägsen röst bara, kanske skogens eget hjärta, som ibland slår så högt att det hörs. När träden som i månader stått nakna med svarta förvridna händer och armar gripande ut i en grå och kall rymd börja få gröna knoppar för att snart svepa omkring sig en slöja, tunn och ljusgrön, då kommer den lilla fågeln och ropar ut sin kärlek och glädje. Då klappar skogens hjärta fort av förväntan och hopp. Mossan breder ut sig mjuk och tjock på marken under den, och himlen blånar prickad av vita ulliga skyar.

Det knackade på dörren. Angela slog upp ögonen och var åter tillbaka i den trånga stugan. En kvinna kom in med en svart väska i handen. Det var traktens barnmorska. Hon var iförd en stor vid svart kappa, ett slags kåpa, och en löjlig liten hattskrålla satt tillbakaskjuten över stripigt halmgult hår. Över en rynkig mun där tre stora betar glupskt stucko ut hängde en krokig näsa. Ögonen, dolda bland otaliga rynkor och veck, plirade vänligt mot Angela.

- Jaså, det är så dags nu, sade hon muntert åt Angela, som om hon trott att det var Angela som behövde henne.

Men då hon strax upptäckte sitt misstag, när Angela förvirrad reste sig, blev hon mycket beskäftig.

- Oj, oj, ömkade hon. Eld i spisen och ingen kittel påsatt en gång! Här måste finnas varmt vatten. Massor av vatten!

Genast började hon ösa upp vatten att sätta på spisen. Hon rörde sig förbluffande snabbt utan att ge sig tid att ta av sig kappan. Den pöste omkring henne. Som en ivrig höna med tusen kycklingar under sina fjädrar rusade hon omkring, i förbifarten skuffande undan barnen och mannen.

Ett skrik ljöd inifrån kammaren, en nödställds gälla rop på hjälp. Då stannade hon plötsligt och log med näsan i vädret. Detta skrik var henne välbekant sedan årtionden tillbaka. Det väckte alla hennes instinkter på en gång till liv. Och hon försvann skrockande in i kammaren.

Petra kom ut till Angela. De kunde ej besluta sig för att gå, fastän de nu inte behövdes längre.

Med ens ljöd ett rop, vilt i sin ödslighet. Angela sprang häftigt upp. Barnen började gråta. Och i denna kör av skrik och jämmer urskilde Angela och Petra plötsligt en röst, späd och gäll, en ny röst, det lilla barnets.

En stund efteråt kom frun ut med ett litet knyte på armarna. Försiktigt sänkte hon ned det i en balja med ljumt vatten. Angela tittade över hennes axel. Hon såg en liten rödblå kropp, ett par små ilsket knutna händer, ett ansikte rynkigt som på en åldring. Det var det nya liv, som blivit till denna natt.

- Det är en flicka, ropade barnmorskan segerstolt.

Stilla sade Angela till sig själv att den där lilla besynnerliga varelsen alltså var människan sådan hon nyss kommit till världen. En som de! Det var så otroligt. Men när frun lyfte upp barnet igen insvept i en schal och Angela såg in i två små ljusblå ögon, förstod hon att det verkligen var en ny människa, en ny liten kvinna, som redan ställde sina krav på livet. En liten syster, som likt dem själva skulle ha förmågan att lida och fröjdas, att le och sucka.

Petra och Angela togo avsked och gingo ut i mörkret. De vandrade tysta tillsammans på landsvägen.

- Stackars liten, sade Petra efter en stund.

Angela visste inte, om Petra menade barnet eller den unga modern. Men moderns hjälplösa rop ringde i hennes öron. Hon tyckte att de fyllde den svarta rymden omkring henne med sin klagan. Borde icke en ny människas födelse i stället hälsas med jubel och vara en fest?

Och när Angela äntligen lagt sig och sömnen började tynga ögonlocken, for hon upp plötsligt igen. Hon hade tydligt hört någon kalla på hjälp. Men där var ingen.

Hela huset tycktes åter dåsa i natten och tystnaden, medan parken och sjön sakta och mumlande viskade. Men Petra, som icke somnat, stirrade ut i mörkret och tänkte på hur hennes hand snuddat vid den lilla nyföddas varma rynkiga hud. Och hon såg för sig moderns skygga leende och hörde det framviskade namnet, och då tyckte hon att det hade lyst över den usla bädden, där en övergiven flicka satt sitt barn till en fattig värld.


Project Runeberg, Thu Oct 15 11:42:28 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hostskug/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free