Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. MAGNUS ERIKSSON OCH SKÅNE.
327
Den skiljedom, som fäldes i Jönköping den 28 april, är
märklig såväl genom sina bestämmelser som genom de
antydningar den lemnar angående ställningen i landet.
Bestämmelserna voro för konung Magnus hårda: hertig Bengt, dennes
broder Knut och en man, som i den åt oss bevarade afskriften af
fördraget, kallas Abenius Monamusson och icke gerna kan vara
någon annan än den Abenius, som under hertig Bengts
storhetstid var höfding på Varbergs hus1), förklarades landsförvist a, och
åt Erik måste fadern afstå Skåne, Blekinge, södra Halland,
Småland utom dess vestligaste del Finveden, Östergötland och
Finland — alltså en värre och betänkligare styckning af riket
än den af Erik öfverklagade, som hade blifvit gjord till förmon
för hertig Bengt. Af de öfriga vilkoren behöfva vi här endast
nämna ett, nämligen att alla åtk o m s th an d li n g ar n a till Skåne skulle
af konung Magnus öfverlemnas till fyra biskopar ocli fyra
verldsliga rådsherrar, för att af dem förvaras »till vare herrar
konungarnes och hela riket Sveriges bästa». Man liar i denna
föreskrift trott sig finna antydan om en mot konung Magnus riktad
misstanke, att lian hade för afsigt att bort lemna Skåne, men
anledning finnes icke till en sådan tolkning. Da konung Magnus
hade måst afstå Skåne åt sonen, hade det kunnat komma i fråga
att Sk ån ehan d lin garn e skulle till honom utlemnas. Så långt
gick man emellertid icke, utan man nöjde sig meel den utväg,
som var ganska naturlig, så vidt Sverige blifvit deladt mellan
tvenne konungar, hvilka borde, på grund af blodets band hafva
gemensamma intressen, äfven om den yngre af dem tillskansat
sig »emot rikets lag och sedvänjor» en rätt, som icke skulle
tillkommit honom, förr än fadren hade lagt sina ögon samman,
nämligen den att låta de vigtiga handlingarna för bådas räkning
förvaras af några ombud.
Arten af skiljedomen gifver, som nvss nämndes, ganska
vidtgående antydningar om de denna tid rådande politiska
förhållandena. Den omständigheten, att Erik genom ett hastigt
öfverfall satt sig i besittning af Varberg, är ingalunda en tillräcklig
förklaring för de hårda vilkor, som i Jönköpingstraktaten
fast-stäldes. Dessa vilkor hade icke kunnat föreskrifvas, konung Mag-
*) Monamus torde vara en förvrängning af det norska namnet Mun an.
Hydberg tänker sig möjligheten att med Abernus Monamusson menas en Åbjörn
Onainpsson, som fanns i ?ödra Småland år 1352. Omöjligt är detta visst icke,
men det synes mig mindre troligt att det begynnande m skulle genom felläsning
blifvit regelbundet fördt från Abernurø till Onampsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
