Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERRÄTTELSER.
187
grund däraf att hos honom kärleken till Sveriges historia är lika stor
som hans kunskap i densamma är djup».
Hans Hildebrand.
— L. von Banke Ar 1824 utkommo i Tyskland tvänne
arbeten »Geschichte der romanischen und germanischen Völker» och
»Zur kritik neuerer Geschichtsschreiber» af en ung gymnasiilärare i
Frankfurt an der Oder, Leopold Ranke. Han kallades med
anledning däraf till e. o. professor vid universitetet i Berlin, och inan
räknar från dessa skrifter en ny epok i den tyska historieskrifningen.
Med dem började ock en sällsynt alstringsrik författarverksamhet, som
sträckte sig genom mer än en mansålder och afbröts först förlidet år.
Nybörjaren hade under tiden utvecklat sig till en mästare i
historieskrifningens konst, som vid sin sida såg lärjungar växa upp och gråna
uti forskningens tjenst och under deras händer en uppblomstring af
den historiska vetenskapen inträda, hvartill intet land i Europa erbjöd
en motsvarighet. Det nya, som redan utmärkte de nämda
förstlingsarbetena och som sedermera i ännu mer mognad form framträdde i
de senare skrifterna, var tillämpningen äfven på nyare tidens historia
af en kritisk metod, som man förut eudast någon gång sett användas
på den grekiska och romerska historieskrifningen. Den nyare
historiska skildringen skulle i främsta rummet stödja sig på Ögonvittnens
berättelser, icke längre, som förut varit vanligt, på mer eller mindre
ursprungliga krönikor, och hvarje sagesmans intyg underkastades
noggrann pröfning, innan det togs för godt. I den sålunda anvisade
riktningen har den nyare tyska historieskrifningen gått, och man har
sett vetenskapen i andra länder, Frankrike och England t. ex., som
själfva ega en så lysande historisk litteratur, erkänna metodens
riktighet och söka tillegna sig densamma. Men Eanke var äfven ett
litterärt geni af ovanligt slag och förenade med kritikens stränghet
framställningsförmågans konst. Han hade snart utbildat en egen stil,
synnerligen vårdad, enkelt förnäm, och på samma gång mäktig att
göra intryck. Det var på 1830-talet, som han efter fleråriga
forskningsresor började sin stora författarverksamhet. Den rörde sig, som
bekant, med förkärlek kring 1500- och 1600-talens historia och deras
väldiga politiska och religiösa konflikter. Redan med det första af
de större verken, »De romerska påfvarnes historia» (3 delar: 1834—
1837) uppnådde han europeiskt rykte. Det öfversattes på flere språk,
och en kritiker som Macaulay egnade detsamma ett varmt och
uppriktigt erkännande. Det är också ett af den historiska litteraturens
klassiska verk, stödt på själfständig forskning, och vittnar om det
historiska snillets blick för de stora verldshistoriska momenten och
kombinationerna i den europeiska utvecklingen. Det är också det af
Rankes arbeten, i hvilket han mest får tillfälle att beröra Sveriges
historia — med den klaraste blick för det historiska sammanhanget
och betydelsen t. ex. af Gustaf Adolfs uppträdande. — Därefter följde
på hvarandra »Tysklands historia under reformationstiden» (6 delar;
1839—47), af några ansedt för hans bästa verk, »Frankrikes historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
