Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
MARTIN WEIBULL.
som omgaf drottning Kristina, har sagt några ord om Picques,
hvilka synas träffande. Han anmärker redan efter deras första
möte, att Picques under ett samtal ej förmådde hålla fast vid
något allvarligt ämne, utan hastigt gick öfver från ett till ett
annat, häcklande det land, i hvilket han lefde, och skrytande med
sitt eget. Detta föranledde Whitelocke att i sin dagbok anteckna :
»this gentleman had but small attendance and had not gained
much experience by seven years residence in this court».1)
Sådan var den man, hvilken lemnat källan till denna del af
Linage de Vauriennes’ memoirer. På grund däraf att de så
tidigt utkommo, på grund af bristen på andra källor och på
namnet Chanuts auktoritet hafva de kommit att lemna
grundvalen för den herrskande uppfattningen af drottning Kristina
under hennes senare regeringsår. Emellertid bör ej härvid
lemnas oanmärkt, att när Picques samlade alla dessa rykten, dessa
obestyrkta eller osanna uppgifter, han dock ej sjelf utgaf dem
för historiska sanningar. Knapt har han väl kunnat förmoda, att
historieskrifvärne skulle förvandla dem till sådane, när han dock
så ofta satte i spetsen för dem ett : »on disoit alors», »on
appre-hendoit», »d’autres soubçonnoient», »le bruit courut alors». Men
just detta har skett. Rykten, som obesedt skulle förkastats, om
de varit samtidiga, ha fått gälla som verkliga historiska fakta
och lagts till grund för framställningen. Ett stort lättsinne —
lindrigast sagdt — har härutinnan rådt inom vår äldre, föga
kritiska historieskrifning.
Picques har uppenbart bland de främmande sändebuden i
drottning Kristinas hof intagit en ställning, som föga motsvarat
hans post och hans land; det föll så mycket mera i ögonen, som
han efterträdt en Chanut. Dessutom fans det ju bland dessa
diplomater några af samtidens mera framstående, t. ex. deo
spanske don Antonio Pimentel och den holländske Conrad van
Beu-ningen; Whitelocke, engelsmannen, var ej heller underlägsen sin
plats. Säkert har den fåfänge fransmannen med svårighet kunnat
smälta redan detta. Att hans ställning till drottningen alltid
förblef så oändligt skild från den, hvilken Chanut intagit — för
Kristina var han endast Chanuts qvarblifne sekreterare, hvars
svagheter hennes skarpa öga upptäckte; hon väntade på ambassadörens
återkomst — och att man (Bourdelot) därom sqvallrade till
1) Whitelocke, A Journal of the Swedish Embassy 1658—54, London
1855, II, 256.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
