Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION EL HISTORIESKRIFNING.
259
Den engelska regeringen kan knappast med rimlighet
misstänkas för att hafva velat komma undan de förpligtelser, den
iklädt sig till Sverige, att i sin mån bidraga till Norges förening
med detta rike. Tvärtom framgår af dess bestämda uppträdande
mot Kristian Fredriks olika ombud till England, att den ämnade
stå fast vid traktaten af 3 mars 1813. Allra minst kunde det
blifva tal om att bryta öfverenskommelsen med Sverige, sedan
regeringens svensk-norska politik den 10 och 12 maj vunnit en
glänsande seger i parlamentet med 115 röster mot 34 i
öfverhuset och 229 röster mot 79 i underhuset, således-en pluralitet
af respektive 81 och 150 röster.1) Men då den svenska
regeringen genom nyssnämda traktat förbundit sig att verkställa
föreningen på ett sådant sätt, som öfverensstämde med det norska
folkets frihet och lycka, och både förut och efteråt genom sina
sändebud i London och på andra vägar högtidligen försäkrat den
engelska styrelsen, att man endast hade för afsigt att skapa en
federativ förbindelse med fullständig konstitutionel oafhängighet
för Norge i alla inre ärenden, och då slutligen utom parlamentet
en stark opinion uttalade sig till Norges fördel, så låg det för
den engelska regeringen nära till hands att tillbjuda sin mäkling
med hänsyn till sättet för föreningens afslutande och sin garanti
för de vilkor, som komme att mellan de bägge rikena aftalas.
Redan i sitt samtal med Carsten Anker den 26 mars 1814
tillbjöd Englands premierminister, lörd Liverpool, Englands
bemedling för uppnående af goda föreningsvilkor, under förutsättning
att norrmännen ej motsatte sig själfva saken och Kristian Fredrik
lemnade landet.2) Den 9 maj uppfordrade samme Anker i en
skrifvelse till understatssekreteraren Gooke England att sända ett
ombud till Norge för att inverka på norrmännen genom en moderat
mäklare8), och redan den 19 mars hade den engelska styrelsen
Nielsen uppgifver, likasom Wergeland s Constitutions-Historié, sid. 150,
pluraliteten i underhuset till 158 roster; men det stämmer ej med hans egna
siffror öfver majoritet och minoritet. Antingen är därför 79 tryckfel för 71, eller
ür 158 afskrifvet från Wergeland.
2) Anker refererar Liverpools yttrande sålunda: »Ville de Norske lade Prins
Christian reise til Danmark, saa ville vi i alt, hvad vi kan, hjelpe dem til gode
Conditioner med Sverige». Nielsen, Bidrag II, sid. 49. Liverpool själf berättar:
»Jag upprepade, att jag hade bemyndigande (från Sveriges minister) att säga, att
om Norge icke gjorde något motstånd mot föreningen, skulle invånarnes
författningsenliga lagar, rättigheter och privilegier blifva dem betryggade, och de kunde
räkna på våra bästa bemödanden för detta åtagandes förverkligande». Scævola,
a. st. III, sid. 416.
3) Prins Kristian antog, att Moriers beskickning var en följd häraf. Se
Dagbog, sid. 143.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
