Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sveriges ställning till utlandet närmast efter 1 77 2. 57
till hvilka herr Hjelt haft tillgång, visa emellertid, att Wienerhofvet
vid detta tillfälle handlade på eget initiativ, men på samma gång
också, att Odhner ej misstagit sig, då han antog, att Fredrik genom
YViener-hofvet sökt åvägabringa en förmedling. Förhållandet är
nämligen, att så snart Fredrik erhöll underrättelse om detta hofs försök
att förmå Sverige till eftergifter, uppmuntrade han det, ehuru med
stor försigtighet, att göra ett liknande äfven hos Ryssland. I själfva
verket lade han den största vigt vid denna åtgärd och förklarade
den t. o. ra. såsom sin »sista resurs att besvärja ovädret». Hvarken
hos Sverige, Frankrike eller Ryssland hade emellertid Österrike
någon framgång. Hvad som slutligen skingrade det oväder, som
sammandragit sig i norden och hotade hela Europas lugn, var
misslyckandet af den rysk-turkiska fredskongressen i Bukarest (våren
1773), hvarigenom Katarina nödgades vända sin uppmärksamhet från
Sverige. Detta, som förut påpekats af Odhner, har ytterligare
framhållits af herr Hjelt, som därvid haft tillfälle att egna en närmare
uppmärksamhet åt den andel, som de svenska diplomaterna i
Konstantinopel, bröderna Celsing, haft i denna för Sverige lyckliga
tilldragelse.
En annan sak, sora förf. stält i skarpare belysning, är orsaken
till det franska hofvets missnöje med Gustaf III:s hotande
uppträdande mot Danmark. Att detta missnöje verkligen, såsom man
förut antagit, hade sin grund i farhågan för att Gustaf genom ett
anfall på Danmark skulle bringa krigslågan till utbrott, är visserligen
obestridligt, men förf. visar, att det äfven berodde däraf, att den
franske utrikesministern d’Aiguillon smickrade sig med hoppet att
kunna åvägabringa ett nytt politiskt system, enligt hvilket förbundet
mellan Preussen och Byssland skulle upplösas och det sistnämda
landet jämte Danmark indragas i det svenskt-franska förbundet.
Denna plan, för hvars realiserande den skicklige diplomaten Durand
sändes till Petersburg lika mycket som för att besvärja Katarinas
vrede öfver revolutionen, skulle naturligtvis genom ett krig mellan
Sverige och Danmark hafva kväfts i sin linda.
Huru högt man än må skatta Frankrikes och konung Gustafs
samt hans diplomaters förtjänst om Sveriges räddning vid 1772—3
års kris, torde dock den lyckliga utgången i väsentlig mån böra
tillskrifvas äfven den omständigheten, att den politiska förbistringen
ej nått en sådan höjd hos vårt folk, att dess vrångsinta grannar i
inre oroligheter fingo en förevändning att utföra sina planer.
Själf-mant framställer sig härvid en jämförelse med Polen. 1791 sökte
äfven detta genom en revolution förbättra sin författning, grunden
till dess olyckor, men resultatet häraf blef ej dess upprättelse, utan
dess sönderstyckning. Med villigt erkännande af, att de europeiska
förhållandena då voro vida ofördelaktigare, torde man dock vara
berättigad att söka en orsak till den svenska och polska revolutionens
olika utgång däri, att hos oss ingen Targowiczerkonfederation bjöd
fienden handen. Att ansatser härtill ej alldeles saknades, liksom att
Ryssland gjorde sitt bästa därför, ses dock af Östermans depecher,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
