Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
STRÖDDA MKIlDKI.ANDEN OCII AKTSTVCKEX
ban gjort till sin regerings uppgift att kufva, bör icke heller — om
det öfver hufvud vid denna tid sökt hålla sin politik uppe — haft
något af en union att frukta. Och den stora massan af norska folket
torde väl ha funnit för sin stolthet tilltalande, att dess arfkonung
genom val upplyftes på svenska tronen. Hvad åter svenskarne angår,
så var det parti, som nu kommit till makten, för så vidt man i
detsamma ser anhängare af hertig Erik, visst icke främinaude för
unions-planer. Och att denna union inleddes med en förmyndarstyrelse, var
helt visst icke det stormannaslägte emot, som snart af unionen fick
en sådan uppfattning, att det — för att tala ined Sars1 — »gjerne
»skulde ha villet de|e Kongedøme med Alverden, for at der kunde
»fälde saameget mindre paa deres Part.»
Den egendomliga förklaring, inan gifvit åt Magnus Erikssons
frånvaro från mötet i Oslo, för att kunna använda denna såsom bevis
för motvilja mot unionen, har redan ofvan blifvit bemött.
Om således man hvarken i tidsomständigheterna 1310 eller i
»senere Begivenheder» kan finna något bevis för en »Opfatning,
hvor-»efter Unionen snarere var et Onde end en Fordel», skulle alltså
endast sjelfva Oslotraktaten återstå såsom bevisuingsmateriel. Hvad
denna traktat innehåller, svnes dock icke bära prägeln af någon sådan
uppfattning. Såsom allmänna grunddrag för föreningen framställer
den fullständig jämulikhet mellan rikena, fullständig åtskilnad i
afseende på deras inre förvaltning samt skyldighet för det ena att vid
behof hjelpa det andra, eller just samma grundprinciper, som
sedermera återkomma i alla medeltida unionstraktater. Så t. ex. motsvara?
1319 års förbud för det ena rikets män att intränga i det andra
1397 och senare af förpligtelseu för konungen att stvra hvarje rike
efter dess lag och rätt, d. v. s. med inländske män; så återfinnes
1319 års bestämmelse, att båda rikena borde hjelpa hvarandra »när
så göres behof», t. ex. 1450 (i Bergentraktaten) uttalad på nästan
lika obestämdt sätt: »thet eue righe oc thes jnbyggerc skule her effter
»komme thet annet righe til hielp oc trast, effter thy som behoff
»gørs» o. s. v.
I sjelfva verket torde det ock snarare vara tanken på hvad
uni-onstraktateu i Oslo icke innehåller, soin öfver densamma dragit det
klander, hvarpå jag nyss hänvisat. VTid en jämförelse med öfriga
unionstraktater visar det sig ock, att Oslotraktaten i flere frågor, som
röra de vigtigaste vilkoren för en unions bestånd, iakttager en
fullkomlig tystnad. Så t. ex. saknas där hvarje motsvarighet till de
senare så kraftigt framhållna stadgandena om unionens »eviga» fortvaro,
och likaledes hvarje bestämmelse oin sättet för val eller hyllning af
ny konung. Närmare bestämmelser om sättet, hvarpå det ena riket
skulle hjelpa det andra o. s. v., finnas icke heller, och slutligen saknas
där hvarje redogörelse för den gemensamme konungens rättigheter och
förpligtelser. Sådana brister hos en akt, som varit afsedd att vara
eu unionsgrundlag, måste naturligtvis anses högst betänkliga. För att
1 Sam, a. a-, »id. 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
