Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll 97
kyssa dess höga kongl. hand». Längre fram (nov. 1738), när
Hattarne börjat känna sig fasta i sadeln, upprefs dock denna fr&ga, i det
löjtnant Björnberg, en nf de ifrigaste inom den s. k. Logercrantzska
frikSren, genom hvilken Hattarne sökte beherska och väl äfven
terro-risera riddarhuset, dà inlemnade ett memorial (meddeladt bland
bilagorna till del X) mot öfverstlöjtnant Güntherfelt, hvilken var den,
som gått drottningens ärenden mot Tessin. Enligt Fryxell uppstod
med anledning häraf ett så häftigt oväsen på riddarhuset, att Tessin
under sina försök att återställa ordningen bräckte landtmarskalksklubban.
Denna episod omtalas ej i protokollet, inen väl att Tessin gång på
gång måste äska ljud och förmana till »kallsinnighet»; hvarvid han
bad adeln betänka, »att icke allenast riksens ständer och hela Sveriges
rike utan ock hela verlden se nu på oss.» Äfven många Hattar voro
emellertid obenägna att drifva denna sak till ytterligheter, och
antagligen var orsaken därtill undseende för drottningens persou. På
grund af den ringa respekten för konungamakten under frihetstiden,
skulle man knappast kunna vänta, att en dylik hänsyn denna tid
skulle gjort sig gällande, men frihetstidens urkunder, åtminstone från
tiden innan Lovisa Ulrikas hänsynslösa anfall på författningen
förbittrat. sinnena, innehålla många bevis på, att denna tids Svenskar
verkligen bevarat en djup vördnad för själfva kungligheten, och
särskildt synes denna känsla varit stark gent emot Ulrika Eleonora,
ättlingen af det gamla konungahuset. Ett betecknande exempel härpå
förekom just vid denna riksdag, nämligen med anledning af
konungens önskan, att drottningen under hans iråkade sjukdom skulle förestå
regeringen (del IX s. 396). Då en af Mössornas förnämste talare
assessorn i Äbo hofrätt, lagman Lilliestjerna, tillstyrkte, detta och
därvid begagnade sig af den oskyldiga oratoriska vändningen att fråga,
hvarför man skulle »balancera» (tveka) att gifva sitt bifall härtill, fann
en stor del af adeln det vara förnärmande for drottningen, att ens
möjligheten af en tvekan kunde förutsättas, och egendomligt nog var
det ifriga Hattar, som gjorde sig till tolkar för missnöjet, ehuru
drottningens regeutskap antagligen var föga behagligt for partiet. För att
emellertid återkomma till den Gyntherfeltska frågan, så lyckades
visserligen ej Mössorna nedtysta saken, men de afstyrde Tessins
förslag, att den skulle dragas inför den stora sekreta deputationen och
genomdrefvo i förening med flere af Hattarnes ledare, att den
hänvisades till en deputation inom riddarhuset. Sedan denna i sitt
betänkande (meddeladt såsom bilaga till del X) föreslagit, att
Gynther-felt skulle undslippo med något straff »inom ståndet», dömdes han
blott till att mista säte och stämma på riddarhuset, ehuru några
Hattar äfven ville, att han skulle afsättas från sin tjänBt och en af
dem — Boye — t. o. m. ansåg, att han, enligt lagen bort straffas
till lifvet. En sak, som vid riksdagens början väckte stor
uppmärksamhet t. o. m. i utlandet, var Tessins tal på rikssaleu (den 20 maj),
i hvilket han öppet gaf luft åt sina och sitt partis krigiska tendenser.
Adeln beslöt talets tryckning, och det bör sålunda förefinnas tryckt i
sin ursprungliga form, me,; dylika särtryck af riksdagshandlingar äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
