Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s:t sigfrid och hans mi6si0n
75
stiftets begynnelsehistoria, att man ej kora ihåg Thurgot, hvilken
verkligen under Olof Skotkonungs tid var biskop i Skara. Men den
konstruerade Sigfridslegenden gaf upphof till ön genom den följande
tiden fortplantad tradition, hvilken sålunda är af ringa betydelse.
Vi finna en annan form af historien om Sigfrid i
Sigfridslegenden, hvilken är af följande innehåll. Vänskap rådde mellan Olof
Skotkonung och Englands konung Mildred. Olof bad honom sända
till Sverige någon, sora kunde där predika kristendomen. Efter ett af
k. Mildred sammankalladt möte, som räckte i tre dagar, åtog sig
Sigfrid, ärkebiskop i York, att fura till det hedna landet. Han
seglade till Danmark och stannade till en tid där, omhuldad af konungen
och hans store. Därefter begaf Iran sig till Sverige och kom först
genom oländiga trakter till Värend och slog sig ned i Östrabo, som
Bedan fått namnet Växjö. Med honom voro tre hans yngre fränder
(nepotes), prästen linnman, diakonen Sunaman och underdiakonen
Vinaman. I en uppenbarelse anvisades honom plats för uppförande
af en kyrka. I Värend funnos tolf stammar. För hvar stam valdes
en äldre vis man för att taga närmare kännedom 0111 den nva läran.
De tolf lyssnade till Sigfrids predikan, bekände sig till kristendomen
och blefvo — ntoiu en, sora under tiden aflidit — döpta af Sigfrid,
hvars omvändelseverk kröntes med synnerlig framgång. K. Olof, sora
sport Sigfrids ankomst till Värend, sände bud efter honom. Sigfrid
anförtrodde åt fränderna vården om den nya församlingen och
skyndade till konungen. Denne, hans tjänare, hans här och hela hans
familj öfvergingo till kristendomen. Anblicken af dc dyrbarheter, som
Unanian, Sunaman och Vinainan ägde, väckte onda begärelser. Tolf
män sammansvuro sig mot (lem och utsågo inom sig åtta, som dråpo
de tre kristendomsförkunnarne. Deras afskurna hufvud lades i ett
kärl, sora fästes vid en sten så stor, att ett par oxar ined svårighet
drogo den, och sänktes i sjön. Kropparna fördes bort i en aflägsen
skogsmark, där de doldes under ett röse. Men om dagen samlades
skriande korpar kring roset, om- natten uppsteg från detta en
eldpelare. Missgärningsmannen, fruktande att deras dåd skulle
upptäck ift, förde hemligen kropparna till ett annat ställe och gräfde ned
dein så väl, att de sedan aldrig blifvit hittade. Sigfrid, underrättad
om frändernas död, gladdes, att rle fått njuta martyrskapets härlighet,
och skyndade tillbaka till Värend för att återupprätta den vacklande
kristendomen. En natt, då lian vandrade utmed sjön, såg han öfver
vattnet tre ljus, som alltmera närmade sig stranden: den väldiga
stenen och kärlet med de tre hufvudena flöto under dem raot stranden!
Sigfrid lyfte upp ämbaret och satt på stranden med de tre hufvudena,
hvilka sågo ut som lefvande, i sitt knä. Han sade till dera: »inå
Gud hämnas!» Då svarade det ena hufvudet: »det skall varda
häm-nadt!», det andra sade: »nar?» och det tredje svarade: »på barnabarn».
K. Olof kom därefter med en här till Värend och döinde niördarne
till tredubbla böter, som på ett därefter hållet ting erlades i silfver
och guld. Sigfrid vngrade emellertid att mottaga bötesbeloppet, bad
konungen behålla detta och i stället gifva åt kyrkan gårdarna Hof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
