Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
ÖFVKRSIKTBR OCH GRANSKNINGAR
fädernesland större periculum att förvänta af en s&dan man än n&gon
annan ståndsperson». Det måste dock till kanslerns ära erkännas,
att hnn snarare sökte ursäkta biskopen än skada honom. Straffet
inskränkte sig till en i milda ord gifven varning, boken indrogs, och
Rudbeckius gick miste om ärkebiskopsvärdigheten.
Öfverallt i dessa protokoll möter oss klagan öfver bristande
tillgångar, nöd och fattigdom både hos kronan och i landet. Redan
1634 då det var fråga om huruvida några främmande »potentater och
herrar» skulle inviteras till Gustaf Adolfs begrafning, förkastades detta
förslag, ty, heter det, »komma deras gesanter hit, så se de vårt armod».
Och ändå blef ställningen långt sämre efter olyckan vid Nördlingen.
Om man måste beundra regeringen, som trots alla de finansiella
svårigheterna ej lät modet falla, så väcker sannerligen folket icke
mindre beundran, som bar alla de skatter kriget kräfde. Visserligen
möta oss ibland spår af missnöje, och väl begärdes vid riksmötena
lättnad i pålagorna, men då rådet framhåller, hur nödvändiga dessa
voro, blir svaret till sist såsom 1635, att »allmogen ingalunda vill
släppa handlöst utan hjälpu efter högsta förmögenhet». — Bland
många exempel på regeringens fattigdom må anföras, att det i augusti
1635 berättades i rådet, att soldaterna rymt från »grufvan»» (Falu?)
»för medellöshets skuld samt mangel och brist oppå mat och täring».
Detta förmådde rådet besluta, att de icke skulle straffas till lifvet
utan benådas — med gatlopp.
Förmyndarregeringens lifliga omsorg för rikets inre utveckling
visar sig likaledes tydligt af protokollen. Att uppräkna några exempel
härpå torde dock vara öfverflödigt, då ju Odhners arbete så
fullständigt skildrar denna sida af dess verksamhet.
För vår kulturhistoria måste denna urkundssamling vara en
gifvande källa, i synnerhet de partier, som behandla rådets verksamhet
som högsta domstol. Att tiden var våldsammare än vår, är väl kändt,
och detta bestyrkes äfven af protokollen. Så afgjordes på en dag
1636 icke mindre än nio mål rörande mord, som insändes från Svea
hofrätt. De domar, som fälldes, sakna ej heller sitt intresse. Så
dömdes vid detta tillfälle en dråpare till döden, ehuru alla erkände,
att han gripit till vapen för att skydda sig själf, men pluraliteten
ansåg honom brottslig, enär han riktat sitt försvarsslag mot den
anfallandes hufvud; under det att en annan, som mördat sin broder,
benådades, enär »modern hafver mist mannen, hafver ock mist sin son;
om hon nu skall mista den tredje, är mycket betänkeligt».
Egendomligt är det äfven att se, huru en hofkock, som deltagit i ett
slagsmål, dömes att »ristas igenom hand med knifven». — En
bedragare från Småland tog sig år 1634 före att, försedd med en falsk
fullmakt från marsken, utskrifva folk i Norrland och lyckades samla
två kompanier, innan man kom underfund med att han var en
äfventyrare. Eget nog framställde hofdamerna förbön för honom, och hans
straff blef i följd däraf mildradt till gatlopp och sex års
landsförvisning. — Karakteristiskt for tiden är äfven rådets öfverläggning 1634,
huru man skulle förekomma, »att icke något svenskt ingenium måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
