Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
OTTO SYLWAN
Hur lifligt öfvertygad man än må vara om tryckfrihetens
nödvändighet, må man dock ej strax bryta stafven öfver Karl
XI:s censors-institution. Den icke blott förklaras af »de mest
policerade nationers exempel» och af samtidens tänkesätt — ännu
vid debatten om 1766 års förordning ville t. o. m. vänner af
tryckfrihet bibehålla censorn, — utan den hade äfven ett välgörande
inflytande. Främst vill jag erinra om, att Sverige fore Gjörwells
framträdande knappt hade ens en tillstymmelse till offentlig
kritik, och att censorn ofta utgjorde ett surrogat för denna.
Från Rosenadiers och Benzelstjernas verksamhet skulle många
exempel på ett sådant förhållande kunna anföras; jag åtnöjer
mig med att hänvisa på huru den förre i råd och dåd stod
Dalin bi under utgifningen af Argus.1
Vidare utgjorde det en afgjord vinst för författarne i
teologiska ämnen, att de ej uteslutande voro underkastade det
zelo-tiska prästerskapets godtycke, utan kunde påräkna understöd mot
detta hos de högt bildade och frisinnade män, som innehade
censorsämbetet. Vackra drag af de svenska censorerna i detta
hänseende förtälja kanslikollegiet« protokoller.2
G. Benzelstjerna, som var censor 1737—1746, förde
noggrann journal öfver de till censur inlämnade skrifterna, hvilken
journal, för ej länge sedan utgifven i tryck, kastar ljus öfver
hans ämbetsgärning. Man finner nu exempel på att
myndigheterna fingo ingripa för att stäfja de begynnande anspråken
på yttrandefrihet i politiska ting, hvilka anspråk Benzelstjerna
ej alltid ansåg otillbörliga. Då han tillåtit tryckningen af »En
redelig patriots tankar öfver förbudet på bränvinsbrännande»,
beslöt kanslikollegiet d. 7 april 1741, att ehuru intet förgripligt
i den samma funnes, censor skulle hädanefter tillse att inga
sådana rubriker trycktes, enär det icke vore tjänligt att någon
yttrade sina tankar om kungliga förordningar. Med anledning
1 Å andra sidan kunna väl fall anföras, då Rosenadier drog åt banden
hårdare än nödigt; så förbjöd ban 1733 en nyårsönskan till konungen, helt enkelt
emedan han ansåg den hvarken till pensée eller poesi värd att presenteras en
så hög person. Anonyma författare såg han med oblida ögon, enär han icke
kunde efter önskan göra dem muntliga föreställningar; att han blef misslynt, då
J. Wilde begärde, att han skulle kontrollera citaterna i W:s Historia pragmatica,
kan ej förtänkas honom.
2 1721 klagade Rosenadier, att prästerna ingererade sig uti saker, som ej
anginge dem; så hade öfverhofpredikanten i sin senaste predikan förklarat den,
som gifvit imprimatur på en del uppgifna böcker, fördömlig. — Vid 1735 års
riksdag lade prästerskapet beslag på en del skrifter af Dippel, hvilka sedan för
att oskadliggöras fördelades mellan ståndets ledamöter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
