Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
H. W.
II.
Carl Adlerfelt, son af den vid Pultava dödskjutne Gustaf
Adlerfelt, Carl XII:s kammarherre och officiele krigshistoriker,
var en liten pilt vid fadrens frånfälle. Hans farbror Carl,
kon. Stanislaus1 hofmarskalk, tog sig af honom, när han blifvit
något äldre, och så tillbragte han sina uppväxtår i Zweibrücken,
Berg-Zabern och Weissenbourg, vid Stanislaus9 hof. När
farbrodern i maj 1720 blifvit återkallad till Sverige, tog han sin unge
brorson med sig. Efter det bästa mottagande i Kassel, där svenska
adelsmän tjänade vid hofvet, fortsattes resan till Hamburg, där
herrarne Adlerfelt och grefve Gyllenstierna bevistade svenske
residenten grefve Reenstiernas fest med anledning af Fredrik
1:8 tronbestigning. Från Lybeck till Ystad tog resan sju dagar
på sjön. Plågorna under färden grundlade den sjukdom, för
hvilken den äldre Adlerfelt två år senare dukade under.
Efter några dagars hvila fortsattes färden till K.
Stanislaus1 kammarherre och öfverstelöjtnant baron Mårten
Cron-stierna, som med sin hustru bodde i närheten af Vexiö. Vidare
gick resan till Norrköping, den förut blomstrande staden, hvars
ruiner de resande sågo med fasa. I Nyköping och Telje sågo
de likaledes spåren af den barbariske fiendens framfart. På
nionde dagen kommo de fram till Stockholm, där de togo logis
hos en guldsmed å Stora Nygatan.
Staden var full af folk från alla provinser, med anledning
af den pågående riksdagen, och af milis-trupper, som ditkallats
till försvar mot ryssen; en armékår låg i trakten för atC vid
behof kunna inkommenderas. »Hvad mig beträffar», säger den
unge Adlerfelt, sora aldrig förut sett Sverige, »blef jag
öfverraskad af att så långt i norr finna en så vacker hufvudstad,
han endast under resan, och drottningen har sålunda vetat att hon hade en
tidningsman i sitt hof. Om hon förstått hans ironi, är däremot icke så alldeles visst,
ty hon har med en stor klammer och ett extra »nota bene» försett ett af hans
starkaste bevis för förträffligheten af »la royauté héréditaire» (i numret för 25
aug. 1718), bevis, som tydligt nog infria titelns löfte om »sophismes ingénieux».
— Van Effens minnestecknare i hans »Oeuvres» (1742) klandrar att han lemnat
sina journalistiska åtaganden för att fara igenom ett utarmadt land: däraf har han
äfven haft den olägenheten, att ge ut sin resebeskrifning, »nouvelle preuve du pen
d’aptitude qu’il avait pour le style enjoué qu’il y affecta». Minnestecknaren är
lika litet belåten med de ironiska tidskrifterna och påstår att van Effen, som
Holländare, alldeles icke förstod sig på ironi!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
