Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
Därmed måste anses uppgifven teorien om Carl XIII såsom
Norges konung ifrån och genom Kieltraktaten och om Norges plikt
att på grund af denna traktat utgöra ett med Sverige förenadt
konungarike. Denna uppfattning torde väl äfven få anses fått ett
uttryck i Riksaktens vackra ord om det föreningsband, som lyckligen
blifvit knutet mellan Skandinaviens tvenne folk och som tillväga-
bragts, ej af vapen, utan af den fria öfvertygelsen.
Till stöd för samma uppfattning åberopar hr Aubert ytterligare
åtskilliga svenska diplomatiska aktstycken från 1814 och 1815, i
hvilka förekommer att föreningen kommit till, icke genom Kieltrak-
taten, utan genom det norska folkets förtroende m. m. d. Diplo-
matien — och det gäller äfven den tidens svenska diplomati —- är
nu i allmänhet icke så principstark att den icke kan vid olika till-
fällen häfda olika åsikter, allt eftersom ögonblickets intresse synes
bjuda. Bevisningskraften i dessa aktstycken i och för sig torde
därför ej vara särdeles stor. Men då de stå i full öfverensstämmelse
med de faktiska förhållandena, må de ju hafva sin betydelse såsom
ett vittnesbörd om att man å svensk sida var fullkomligt uppmärk-
sam på de olika ståndpunkterna, Kieltraktaten eller öfverenskom-
melsen med Norge såsom rättslig grundval för föreningen, och så-
ledes icke kan åberopa, att man å svensk sida icke fattade att här
förelåg en skillnad.
Mindre ense är anm. med de ärade författarne i deras åsikter,
att Kieltraktaten öfvergifvits redan före den slutliga öfverenskommel-
sen. Sålunda menar hr Y. N., att stormakternas kommissarier voro
»beredte paa at gjore indremmelser, som helt fornegtede Kieler-
freden>.
Norges förening med Sverige var Sveriges, icke stormakternas
intresse. Det var Sverige, som såsom priset för sitt deltagande i
den stora koalitionen mot Napoleon hade af de fyra stormakterna
betingat sig Norge samt i viss mån hjälp att tilltvinga sig detta
pris. Det torde få anses såsom visst, att en eller annan af stor-
makterna icke med glädje gifvit efter för Sveriges önskan. Alla
stormakterna sågo naturligtvis gärna, om Sverige kunde tillfreds-
ställas utan användande af våld och utan att någon af dem behöfde
lämna materiell medverkan. Ett försök att uttinna medel till en godvillig
uppgörelse var därföre något helt naturligt och dessutom i öfverensstäm-
melse med Carl Johans önskan. Men så länge stormakterna ej af
Sverige fordrade att det skulle nöja sig med mindre, än traktaterna
lofvade, eller vägrade att stödja och understödja Sverige, därest ej
en uppgörelse, som Sverige godkände, kunde träffas, så bade stor-
makterna icke svikit sina förbindelser. Kommissarierna hafva nu
försökt att utfinna förslag, som kunde vara antagliga både för Sverige
och Norge, och hvad de föreslogo synes till en början ej varit Carl
Joban emot. Därvid måste de naturligtvis träda i förhandlingar
med den som faktiskt utöfvade regeringen i Norge. Det torde vara
allmänt kändt att den omständighet, att man ingår i förhandlingar
med en faktisk regering, icke behöfver innebära ett erkännande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
