Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hon nu befann sig, svarade hon endast
med ett slugt leende.
»Ja> Jag veti jag vet-»
Det var allt, hvad man kunde få ur henne.
Men den dag, då doktorn lade den
nyfödde i hennes armar, vaknade dock ett minne
i hennes själ, — modersminnet. Hon skötte och
vårdade den lille med denna ömhet, denna
instinktlika kännedom om barnets behof, som
endast modern besitter.
Och från den stunden hade det kommit
ett ljus öfver hennes ansigte, som dock icke
var förståndets, ty det var lika dunkelt som
förut, — i allt hvad som icke rörde barnet. Men
för dess outvecklade, späda sinne lämpade sig
hennes förträffligt, — de stodo på samma nivå.
Hon läste hans outtalade önskningar, förstod
hans något nyckfulla teckenspråk, tydde hans
oartikulerade utrop långt bättre än någon annan.
Då Metta dog, öfverflyttade hon hela den
tillgifvenhet, hon hyst för henne, på gossen.
Han blef nu föremålet för alla hennes tankar,
hela hennes lif rörde sig hädanefter uteslutande
kring honom. Hon afgudade honom,
beundrade honom, lydde honom blindt, han var
hennes »lilla prins», hon hans slaf, hans leksak,
som han icke skonade mer än sina andra
leksaker.
Derför hatade hon Karin med hela styrkan
af sin förmörkade själ. Och den dag, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
