Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Några nostalgiska erinringar om storskalighetens framträngande - 1. Kooperationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medlemskapet i föreningarna är knutet till hushållen och det har nu
börjat bli vanligare att hustrurna registreras för medlemskapet. Men i
de representativa församlingarna och särskilt de för hela landet blir det
mest männen som framträder.
Och dessa är oftast medelålders och äldre män av det solida slag som
mestadels blir valda i våra förtroendeförsamlingar och som samlat på
sig många andra uppdrag och blivit mångsysslare. Männen dominerar
också fortfarande de centrala styrelserna och de högre posterna i de
kooperativa företagen. Inga riktiga krafttag har ännu tagits för att rätta
till könsdiskrimineringen inom kooperationen.
I konkurrensen med andra privata butikskedjor har kooperationen
fått lägga sig till med ett hårt lönsamhets- och profittänkande och göra
anpassningar som ibland går emot de gamla principerna. Det senaste
exemplet var accepterandet av kreditkort. Det strider direkt mot en
kooperativ grundprincip.
Av samma skäl har de fått följa den allmänna tendensen till
nedläggning av butikerna i avfolkningsorterna, som ju kraftigt ökade i antal
särskilt under sextiotalet, och där så många gamla blivit kvar som har
svårt att flytta sig långa vägar för att köpa vad de behöver för att leva.
Även i storstäderna har det blivit svårt att ha kvar stadsdelsbutikerna.
I Gamla stan har vi nu bara en liten och ofullständig konsumbutik
och är rädda att förlora den. Detta skulle drabba oss särskilt hårt,
eftersom nästan hela den mängd av små privata livsmedelsbutiker vi
hade ännu för tio år sedan har lagts ner.
Dessa slags småföretag var ägda och drivna av arbetarhustrur eller
änkor eller ett par av dem. De har nu inga chanser. Hyrorna har stigit
särskilt för butiker. De har allt svårare att få varor levererade i
småposter. Och hälsovårdsmyndigheterna har blivit kitsligare om lokalernas
beskaffenhet.
Med försvinnandet av den nära kontakten med konsumenterna kan
det ibland verka som om kooperationen finner det lönsamt att inte
skylta längre med beteckningen "kooperation". "Domus" och andra
anonyma beteckningar har blivit gängse. Dess stora varuhus i
Stockholm får fortfarande heta Paul U Bergström, eller PUB. Det var visst ett
säljarens villkor vid övertagandet, men mycket tyder på att
kooperationen var tillfredsställd med denna fördöljande beteckning.
Kooperativa förbundets bokförlag gjorde i min ungdom en
fullkomligt storartad insats för att hålla igång samhällsdebatten och fördjupa
den under Johannes Lindbergs tid, en man som skulle förtjäna en egen
minnesbok.1 Nu döljer sig det kooperativa förlaget, som fortfarande är
välskött och kanske mindre kostnadskrävande, under namnet Rabén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
