Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 12 Juli 1903 - En frigifven. Af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FRIGIFVEN
ut till sjuka människor, när man skall hvila sig
och väl använda sina fattiga ferier.
Herr James — ja, det är väl att hoppas, att
herr James blir allt bättre, han är ju ung och kraftig,
och det är ju kändt, attt det är en sådan skön skog
därute. — Icke kan den lille skrifvargubben stå rak
och lugn inför herr James’ vänner och människorna
inne i staden och säga: »Se, nu kommer jag från
Blåhamra, jag har varit därute och sett, hur döden
kommer och tager herr James. — Se, det är den
döden, som jag har skickat, nu kommer han med
stor hast och tager herr James». —
Icke kan den lille skrifvaren stå och säga dem
detta. —
Men Gud, en sådan ängslan. Gud, en sådan
förfärlig väntan —
Hvar en, som häjdar den lille skrifvaren på
gatan, skall komma för att säga honom: »Tänk, så
sorgligt — herr James —»
Och så som han fruktar för att möta herr James’
mor. — Gud, denna tiden är icke att komma öfver.
Detta är aldrig att glömma. Han reser nu icke mer
ut till Blåhamra.
— — Blåhamra. Lifvet blef sig åter likt där.
Herr James blef sig lik. Han är ju alls icke så
sjuk, som de säga, han hostar aldrig, han är
friskare än förr.
Men vid det vinterns stilla ödslighet kommer
öfver dem därute, och enformigheten ligger som en
tung mur kring gården där borta i skogen, blir herr
James åter nedstämd och sluten; det sysslolösa lifvet
trycker honom hårdt samman. —
En dag reser han bort från Blåhamra.
Han talar icke därom med någon, han skrifver
icke till sin mor. Men den gamla Familjen har anat
det; han reser nu in i Uppland till den lilla staden
med den store doktorn, han vill, att denne, som
icke känner honom, skall säga honom rent, hur det
är med honom, han tror ju icke, att de därinne i
staden, hans mor, hans gamle doktor, säga honom
sanningen.
Den gamla vänliga familjen tänker med oss på
honom, de förstå ju det, att han vill bort ifrån
dem, han tror han, stackars lille herr James, att
något annat ställe kan blifva honom bättre än Blåhamra.
Men endast tre dagar därefter kommer han åter.
Han kommer resande genom skogen tidigt en morgon,
när tunn snö har fallit om natten, och hjulen på
hans vagn draga upp de första mörka sandspåren
kring gårdsplanen.
Blåhamra hela byggning ligger då stilla och
sofver än, endast den lilla prostinnan är uppe i sin
handkammare, där den gula dagern faller sparsamt
genom de kritade rutorna.
Hur vet herr James, att prostinnan finns där. —
Icke brukar herr James komma hit in? —
Den lilla prostinnan rycker till förskräckt, när
herr James står öfver henne och säger »Godmorgon».
»Ack, är herr James redan hemkommen», säger
hon, »att herr James redan är hemma igen», hon
måste komma fram och klappa honom litet öfver
armen, hon är så förtjust i honom, den lilla
prostinnan.
Herr James står där lång och hög i
dörröppningen och ser ned på henne, hans ögon bli i ett
glittrande svarta.
»Nej, fru prostinnan», säger han, »det är inte
jag, som är hemkommen, jag får nog inte vara hemma
på Blåhamra längre nu, ser prostinnan.»
Hon ser förvånad på honom — hon hade ju
tänkt det, att herr James leddes bort från dem —
men nu gör det henne ondt, att han är så glad.
»Ack, så», säger hon, »och skall herr James nu
till fjällen?»
Herr James kan då icke hålla ut längre. Han
får den lilla prostinnan ut i salen, där vinterdagern
bryter in under de mörka gardinerna, de gå upp
och ned förbi de gamla svarta adelsporträtten,
infällda i väggen.
Se, nu skall den lilla prostinnan veta detta.
Nu skall hon riktigt förstå detta: — Herr James
skall icke till fjällen. Icke någon annan städs
heller. — Herr James, han är kommen åter till
Blåhamra som en frisk man.
Detta är icke något underverk och icke någon
falsk tro — den lilla stadens store doktor och flere
än ha intygat det, herr James’ lungor äro som en
hvar annans, hela hans kropp är klen och
blodfattig, men hans lungor äro friska.
Kanske Blåhamra hjälpt dem till styrka; kanske
hans egen gamle doktor från början slagit
misstanke till dem — men nu äro de rena och friska.
Bloddropparne, som skrämde dem så, det förfärliga
blodet, prostinna, — det var en liten böld, som
brast inne i halsen. — Se, nu är herr James
kommen åter som en frisk man, och Blåhamra får icke
längre vara hans hem. Det är icke något
underverk — en helt enkel sak, prostinna.
Herr James går till Marit — endast för henne,
flickebarnet, som tager emot en hvar med sina
vänliga ögon, skall detta verkligen blifva till en enkel
sak. Farbror James har blifvit frisk; de äro ju
alla därute på Blåhamra för att blifva friska.
Men den lilla prostinnan är en enda frågande
förundran. Hon kan icke reda detta själf; hon
måste gå ur rum i rum och väcka alla sina sofvande
fåglar och tala om för dem, att nu är deras lille,
vingbrutne son kommen hem, nu är ’han kommen
hem och har läkta vingar, och nu flyger han fort
ut ur deras hvita dufslag — se, nu drager han bort
från Blåhamra för all tid.
Den gamla Familjen skall komma upp, yrvaken
och bekymrad.
Ack, herr James — och de höllo så mycket af
honom — men han var aldrig som en af dem, nej,
de ha ju sett det, att han icke hörde till Blåhamra
och dem, — visst, visst skulle de nu unna honom
tillbaka till lifvet — se, nu skola de ju endast
vara glada att denna underbara lyckan har händt
honom, deras lille herr James —
Det är nu tre dagar före julen.
Själfva julaftonsmorgon skall herr James resa,
itill sitt hem och till sin mor, som intet vet — hvem
fick en sådan julgåfva som hon —
Men dessförinnan skall han föra till den lilla
prostinnan en ny gäst, en som skall blifva henne
tacksammare än herr James.
Ty i lycka bli människorna så goda: — se,
detta är herr James glädjegåfva till lifvet, funnen
den snötunga vintermorgonen han återvände till
Blåhamra som en frigifven. Han skall drifva bort från
Brightons dess lille, gamle skrifvare — en liten
utsliten, hostande skrifvare skall han gifva lifsferier,
och denne skall Blåhamra blifva ett hem — icke
ett förfärligt fängelse. —
Herr James har skrifvit till honom ett hastigt
bref, han talar intet om sig själf, han ber honom
blott komma dit ut till Blåhamra.
En soldag, när luften står klar och kall öfver
Sömmens blå sjö, och gråhällarne ligga och skratta
i det första tunna snöglittret, går herr James vägen
upp genom skogen till att möta Brightons lille
kontorsgubbe, som en gång i lifvet till sin egen
förundran är ute på frimåndag.
- 655 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
