Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 31 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ön ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig | rv | 1 11 användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
erksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
för trappan. Allt mer och mer inseende det
fruktlösa i vår förbidan, utropade jag till sist tröstlös:
»0, det är förfärligt att på detta sätt nödgas vända
till baka.»
»Vill ni då så gerna gå på konserten», yttrade
en röst bredvid mig. Jag vände på hufvudet och
såg, att rösten kom från en äldre, ståtlig herre.
»Ack ja», svarade jag på hans fråga. »Vet ni
någon utväg?»
»Ja, om ni behagar öfvertaga min biljett; jag har
flere gånger förut hört Jenny Lind», och härvid
räckte han mig inträdeskortet till paradiset.
»Mycket nöje», tillade han, då jag, strålande af lycka,
nickade afsked till mina foljeslagerskor, som med
afundsamma blickar följde mig uppför trappan.
Under aftonens lopp fick jag emellertid äfven
den glädjen att få höra, det mina väninnor befunno
sig i konsertsalen. De hade, tack vare
vaktmästarens svaghet för klingande mynt, skaffat sig
tillträde strax efter konsertens början. Den, som gaf
mig denna hugnesamma upplysning, var just samme
vän, åt hvilken vi uppdragit att skaffa oss biljetter.
Han hade, då vi först träffade honom, ej heller
lyckats förskafiä sig någon sjelf. Min första fråga,
sedan jag berättat, genom hvilken lycklig
omständighet jag befann mig i konsertsalen, gällde derför,
huru han sjelf lyckats vinna inträde. Han
omtalade då, hur han sett biljettförsäljaren öppna ett
fönster för att få frisk luft. Blixtsnabbt hade han
hoppat in genom fönstret, ryckt till sig en af de
biljetter, man reserverat for några höga gästers
eventuella ankomst, lagt pengarne på bordet och
hoppat ut genom fönstret, innan vaktmästaren ens
hunnit sätta sig till motvärn.
Dessa omständigheter äro i och för sig
obetydliga, men de bevisa, med hvilken entusiasm och
beundran den nu för alltid förstummade sångerskan
med rätta omfattades.
Det har sedermera blifvit mig förunnadt att höra
de flesta storheter på musikens område under de
sista 40 åren, men jag måste ännu i dag tillstå, att
jag aldrig hört Jenny Linds like. Hur tydligt
hennes själfulla qvinlighet, hennes kraftiga och poetiska
konstnärsnatur kommo till uttryck i hennes sång är
ju verldsbekant, och benämningen »den svenska
näktergalen» har så ofta tillämpats på henne, att
den måhända förefaller utnött, men den är allt för
träffande att någonsin kunna ersättas. I synnerhet
kommo hennes sorgsna, klagande sånger hjertat att
vibrera liksom vid en näktergals suckan. Det
förtjusande behag och det oskuldsfulla uttryck, hon
visste inlägga i sina folkvisor, kunna med ord
endast svagt antydas. Konstnärsandens trollmakt trängde
sig med hvarje ton in i de åhörandes själar.
A. Godin.
Om maj månad och Heinrich Heine,
om myggbett, svarta strumpor, sympatikurer och
rullkaminer.
En föreläsning för damerna
af Dolly Roon.
Mina nådiga damer!
Sommaren synes verkligen på fullt allvar
vara kommen, åtminstone i det sydligare
Sverige, och när vi nu anse, att Östersund
ligger ungefärligen midt uti riket, så kunnen
I sjelfva ad libitum uppdraga linien.
Ja, nu är den här, den varma årstiden,
och hänförande är den, såvida den ej,
kapri-ciös liksom alla skönheter, lockat ut den
späda grönskan endast för att sedermera
obarmhertigt och kallsinnigt förinta den
genom en bitande frostnatt. Maj månad är en
perfid tid, dels genom sina lika snabba som
oförväntade temperaturvexlingar, dels emedan
— — ja, I kännen ju sången:
»Im wunderschönen Monat Mai,
als alle Knospen sprången,
da ist in meinem Herzen
die Liebe aufgegangen» o. s. v.
Kan hända många af eder, mina damer,
påverkade af vår tids realistiska tendenser,
nu ironiskt småle åt Heine och tänka, till
hälften medlidsamt, till hälften skamset, till
baka på den tid, då I svärmaden för »Buch |
der Lieder» och funnen hvarje dess ord så
väl passa in på ert eget sinnes stämningar.
Om det nu var »Monat Mai» eller »l’objet
de vos pensées» eller bådadera, som vållade
det, der låg dock ett trolskt behag öfver denna
bok, som så väl förstod att tyda eder »Sehnen
und Yerlangen».
Apropos realistiska tendenser så faller mig
en anekdot om Heinrich Heine just nu i
minnet.
Han sjunger uti sin »Junge Leiden»:
»Anfangs tvollt’ ich fast verzagen,
und ich glaubt’, ich trüg es nie;
und ich hab’ es doch getragen,
aber fragt mich nur nicht wie?»
Detta låter ju som ett från hjertat
trängande smärtans skri — men, mina damer,
anledningen var allt annat än poetisk!
Heine hade nämligen den gången haft för
trånga skor, och vid hemkomsten, sedan han
befriat sig från dessa tortyrredskap, hade
tanken på de genomgångna marterna ingifvit
honom ofvannämda rader.
Alla menskor spå (jag vet ej, om gubben
Nostradamus haft sitt ord med här vid lag)
att vi skola få en ovanligt het sommar
såsom en slags skadeersättning för förra årets
regniga.
Då, mina damer, vill jag gifva eder ett
godt råd, alldeles oss emellan; skratten ej åt
mig utan lyssnen andäktigt: begagnen aldrig
svarta strumpor om sommaren!
Se här mina goda skäl! Svarta strumpor
äro ytterst skadliga, t. o. m. skadligare än
andra färgade strumpor. Den svarta färgen
bränner edra små fötter, så att de blifva
olidligt ömma, och dertill färgar den ifrån
sig på skinnet värre än alla andra.
Tänken nu blott, när myggen börjar svärma
omkring eder; slutligen utväljer en djerf mygga
en plats åt sig på eder fotvrist för att, lik
en liten vampyr, utsuga ert blod. Så rifver
man sig något på det starkt svidande
myggbettet, deruti komma några atomer svart färg,
så inflammeras det lilla såret; derpå
begagnar man några enkla huskurer, t. ex.
spindelväf, honing och dylikt, så är hela foten
svullen, och slutligen inträder blodförgiftning!
Mina kära damer, med all respekt för så
kallade huskurer, så göra dessa ofta mycket
mera skada än nytta. Dermed vill jag ej
förkasta alla dylika, men vill endast påpeka,
att man vid behandling af sår, brännskador,
bölder o. s. v. ej kan vara nog aktsam.
Renlighet utgör härvidlag det förnämsta, och
de probata medel, som »husfarmakopén»
påbjuder, äro merendels långt ifrån egnade att
verka disinficierande.
En gång kom en bondgumma till mig och
beklagade sig, att »hennes tös hade ett dölligt
ben», hvilket på vanlig svenska betydde, att
hennes dotter hade ondt uti ett ben; nu var
meningen, att jag skulle gå dit och
»doktorera» henne med några »meklamenter».
Vid påseende befans flickan hafva ett sår,
som hon bestrukit med en sådan rar salfva,
bestående af hundfett, tjära och pulveriserad
tegelsten, men det ville ej läkas ändå! Såret
var hemskt att skåda!
Som jag många gånger genomläst d:r
Göranssons »Samariterkurs», insåg jag genast, att
det första jag hade att göra var att rensa
såret, och att aseptin dertill vore bra. Jag
satte en s. k. rafraichisseur uti en
aseptin-flaska och blåste ett fint duggregn på såret,
tills jag trodde det vara rengjordt. Sedan
lades en mångdubbel, i aseptin doppad
linnelapp derpå, derefter en linnebinda och så ett
stycke vaxduk omkring det hela. Jag hade
den glädjen att, sedan jag dagligen skött
såret på ofvan nämda sätt, efter en tid få se
det läkt.
Jag lät ej tillfallet gå mig ur händerna,
utan höll ett »kort och lämpligt tal» om faran
att begagna salfvor och dylikt på öppna sår
samt utdelade aseptinflaskor till höger och
venster. Det hjelpte ju alltid något, men en
tid der efter kom en gosse med ett sjukt
finger till mig. Han hade visst icke smort
på af salfvan, ty det visste han ju ej var
bra —- nej, alls icke! Han hade bara strött
snus i såret!
Då äro de s. k. sympatikurerna långt
mera oskadliga och ibland t. o. m. gagneliga.
När man t. ex. har ondt i halsen, skall
man omlinda den med en ullstrumpa, men
den venstra måste det vara, eljes är kuren
utan någon som helst verkan; eller om ett
fiskben fastnar i matstrupen, så skall man
genast rifva sig uti nacken med ett annat,
hvilket ofelbart drifver bort det fastnade.
Eller om de nådiga damerna förlägga sina
nyckelknippor, behöfva de endast hänga upp
en nyckel, likgiltigt hvar, så skall man få se,
att det förkomna genast återfinnes. Den
absoluta ofelbarheten af sympatikurerna vill
jag nu ej precis garantera, men man kan ju
alltid försöka.
Jag började att tala om maj och efter
diverse transgressioner återvända vi dertill!
Maj var välkommen, ty när han sände sina
milda fläktar iu uti våra boningar, så måste
de afskyvärdaste af alla moderna
tortyrinstrument gifva vika för honom. Jag menar, att
värmenecessärerna, alias rullkaminerna, då
lystes uti band och interdikt.
Mina damer! Finnes det ej många bland
eder, som hysa en rättmätig antipati för dessa
atmosferförpestande, strupkatarrbefordrande och
hufvudvärksförskaffande tingestar?
Hinduernas Jaggernaut krossade med sina hjul
fanatiska menniskor; denne svenske Jaggernaut
förstör vårt lynne, våra mattor och vårt golf!
Finnen I också, att de icke hålla en procent
af de många fagra löften, hvarmed de
bedå-rade oss i början, då vi blindt gingo i fällan?
Hvad prisbilligheten och bränslebesparandet
beträffar — hm, låtom oss då hellre tala om
något annat!
Men som jag tror mig förmärka, att en
och annan af mina nådiga damer förstulet
gäspar bakom sin solfjäder, så måste jag
sluta för denna gång, dels af galanteri, dels
af respekt för edra tjusande »griffes roses».
Litet om kräftor.
UfPÄär nu sommaren går in, kommer helt visst
kräftfångst att som en angenäm och nyttig
sport mångenstädes bedrifvas, och derför vilja vi
här säga några ord om kräftors behandling och
tillredning. Har man fått kräftorna, redan något
innan de skola användas, gör man bäst i att
ut-fodra. dem, ända till dess de skola brukas. Man
kan gifva dem allehanda tillgänglig föda, dock
måste den’ vara af den art, att den äfven smakar
menniskor väl, då kräftköttet ännu inom 24
timmar bibehåller smak af den förtärda födan. Man
väljer alltså råa ägg, mjöl, små sallatsblad o. dyl.
Före kokningen rengör man kräftorna, i det man
med venster hand håller dem midt öfver ryggen
och ordentligt borstar af dem med en borste. Man
undviker emellertid att dervid afrifva det midtersta
lilla fjellet i stjertspetsen, i hvilken, som bekant,
kräftans tarmkanal utmynnar. Man skulle
derigenom åstadkomma en öppning, hvarigenom kräftans
goda saft kokas ur i vattnet och vattnet intränger
i kräftan. Vattnet som saltas bra bör koka, då
kräftorna nedläggas deri, samt kryddas antingen
med dill eller något kummin. Då kräftorna blifvit
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
