Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åt sorgen ock min tribut jag ger,
Jag pryder grafven, der kistan
sänks ner,
Och följer den döde i inullen.
Med ingen i skogen jag byta må
Mitt ödes sällsamma gåta;
Är det ej ljufligt att vara få
Båd’ med dem, som le och som gråta.
Hej, icke jag byter med björk och al
Och icke med blommande linden i
dal
Mitt ödes sällsamma gåta.
Och icke jag byter med skogarnes
kung,
Med eken den stolta oeh höga,
Som lyfter mot skyn sin krona så
tung
Och fruktar stormarne föga.
Jag är blott granen, är nöjd
dermed,
Och när jag blir gammal Jag hugges
till ved
Och brasa åt fatt ig man gifver.
Eline.
En glömd författarinna.
En literaturhistorisk skiss.
-jl/S^W fans en period, då svenska teaterns — här
Jl -V närmast afsedt landsortsteatern —
verksam-^^^ het var ett stycke medeltidsromantik, med
riddare, som kämpade för kärleken och äran, och
trubadurer, som sjöngo i månskensqvällen sina
sånger till de skönas lof. Någon komisk figur släptes
ogerna fram bland dessa stolte riddare och fagra
borgfröknar, på sin höjd »Rocchus Pumpernickel»
eller »Donaufruns» tokrolige Larifari. Det var den
Djurströmska perioden, som bar denna romantiska
färgton, och som hos de nu glesnande leden af
teater-vänner med minnen från 1820- och 30-talen, långt
ifrån att hafva förbleknat, tvärtom hos dem
återkallar stunder af ett mera idealiskt innehåll, än en
senare tid förmått för dem skapa.
Få af de skådespel, som utgjorde sagda periods
hufvudrepertoar, ha i svenska landsorten samt i
Finland så ofta och med sådant bifall uppförts under
ile båda ofvan nämda årtiondena som Hugo von
Hochberg eller Den ädla uppoffringen, riddaredram i
■1 akter, svenskt original. Dess förf. har den, som
skrifver dessa rader, i åratal förgäfves eftersökt;
först sommaren 1887 fann han namnet i en gammal
Abotidnings annonsafdelning: Fredrique Eleonore
Baptiste. Namnet spanas fåfängt i något
literatur-eller teater-historiskt arbete, med undantag af
Dahlgrens Anteckningar om Stockholms teatrar, der (sid.
615) »Baptiste, Fredrique, skådespelerska», nämnes
såsom öfversättarinna af en 1-akts-komedi från tyskan.
Sporrad af upptäckten i det gamla finska bladet,
har jag sedan eftersökt och funnit några data om
denna alldeles bortglömda författarinna, och de följa
här nedan.
Fredrique Eleonore Baptiste tillhörde måhända
ilen i förra århundradet från Frankrike hitkomna
konstnärsfamilj, Baptiste, hvilken skänkt Sveriges
första scen framstående representanter för såväl
skådespelet som baletten och musiken. Eller måhända
var hon dotter till en kungl, kammartjenare Baptiste
och dennes hustru Engla Helena (1829 afliden i en
ålder af 79 år).
Den ifrågavarande mademoiselle Fr. Eleon.
Baptiste debuterade å Norrköpings teater d. is/lää 1797
som Carolina i Lindegrens dram »Den försonade
____ ID UJM _________________
fadern», som då uppfördes af Anton Olivier
Hoff-lnnds trupp. D. 1/2 1799 hade hon i Örebro recett:
» Konstmakares samt >Klöfverknekt». Derefter
finner man henne först 1809 i Åbo, då hon d. 13/s
f. f. g. uppträdde med
Smedberg-Wickbom-Knopf’-ska truppen (som »h. högh. furst Bagration nådigst
behagat gifva tillstånd» att i Finlands d. v.
hufvudstad spela) såsom Wilhelmina i »Enleverade fästmön»
och Lisa Spetsenas i »Kapten Puff», hvarefter hon
blef en mycket framstående medlem först vid fru
Margareta Seuerlings, sedan vid Bonuviers och så
vid A. P. Berggréns trupper i Finland. Hon egde
en boksamling, ur hvilken hon under sina konstresor
i delta land lemnade lån, enligt hvad man af
tidningsannonser från särskildt år 1809 kan finna.
I en finsk anteckning om m:lle Baptiste berättas,
att den tidens alla herrar varit pin käre i henne,
och hennes umgänge bade en sådan tjusningskraft
äfven bakom ridån, att då en major Blom i Kuopio
en spektakelafton infann sig på scenen, befans ban
ännu vid ridåns uppgång sysselsatt att bjuda kring
konfekt. Hon säges varit för sin tid och
samhällsställning ovanligt bildad. I flere af de finare finska
embetsmannafamiljerna var hon en värderad och
omtyckt umgängesvän, enligt hvad för förfin till denna
lilla skiss omtalats från en äldre qvinlig medlem af
den högt aktade slägten Cygnæus.
Hon tyckes först blifvit gift med skådespelaren
C. H. Smedberg, men skilts från honom, hvarefter
hon, omkr. 1819, ingått nytt äktenskap med
kammarmusikern och teaterföreståndaren Johan Gustaf
Lemke (f. 1790, d. i Helsingfors 1825), »en man —
beskrifver honom Pinello* — med röd näsa och en
liten guldfiol i knapphålet».
Hennes största betydelse torde emellertid varit
såsom författarinna för scenen. Af hennes arbeten
har, enl. Dahlgren, endast imitationen »Den unga
enkan > spelats i Stockholm (å Munkbroteatern 28
gånger åren 1794—98). men i Finland och svenska
landsorten ha uppförts det af henne efter Kotzebue
bearbetade 4-akts-skådespelet »Adelheid von
Wulfin-gen,en händelse urdet trettonde århundradets tyranni»,
samt de af henne författade originalstyckena »Louise
eller Den af ödet på en gång gynnade och vanlottade
flickan», sorgespel i 3 akt., »Den oskyldiga
förmätenheten», kora. i 1 akt, »Högmodet eller Den
falska stoltheten», dramatisk familjmålning i 4 akter,
»Franz von Hill eller Bröderne af det hemliga
förbundet», skådespel i 5 akter (dramatiseradt efter
Klingers roman »Die Söhne der Finsterniss» och,
såsom förut nämts, framför allt »Hugo von Hochberg»,
första gången uppförd d. 20/(j 1819 i Abo och sedan
länge en stående kassapjes på Bonuviers, Berggréns,
Lamberts, Sjövalls (den af Blanche odödliggjorde
teaterdirektören), Carl Bromans ocli Djurströms
spellistor samt uppförd ända in på 1840-talet. Fru
Cle-mentine Swartz, den utmärkta f. skådespelerskan
vid Kungl, teatern, har som ö-årigt barn — 1841
å teatern i Kalmar — spelat en roll, gossen Udo,
i Fredrique Baptistes sistnämda stycke. ** I
Linköpings-Bladet läses d. 18/a 1811 nedan stående
verser af Fr. Eleon. Baptiste, det enda af henne
författade, som nedskrifvaren af dessa rader upptäckt
vara tryckt. Hon vistades då i nämda städ med
sin förste man, Smedberg, hvilken det året var
an-stäld vid J. J. de Broëns trupp, som nyss invigt
en nyuppförd teater i Linköping. Att fru S. ej
tillhört denna trupp och uppträdt å den nya
skådebanan, tyckes framgå af verserna.
I skygd af Thalias befäl,
på samma rum, der hennes offer brinna,
jag hoppades den sällhet hinna
att ock fa säga mitt farväl.
Men sluten ur de systrars ring,
som blomster kring dess altar sira,
jag blott i tanken ser den afskedsfest de fira,
ser Eder bifallslagren kring
om deras panna vira
och ser det utan qval, nöjd i mitt ingenting.
Hvad! Utan qval! Monn’ jag vill skryta?
Jag tärs ju ej af afunden —
Hvi blygas då: för qval, vid öfvertygelsen,
att lott med dem jag ville byta,
och önskan att med dem få bifallslagren bryta,
näst önskan att förtjena den?
* »Små berättelser och tidsbilder af Kapten Pufl’.»
(Åbo 1866).
** Stycket är otryckt, men affischer öfver det samma
finnas i Kungl. Biblioteket. Af de i stycket
förekommande personerna — Hugo von Hochberg,
Mathias von Waldenhausen, Kurt von Felsenburg,
Eberhard von Turneisen, Kuno von Hohenstein, Udo,
Waldemar, Adelheid, Hulda, Kunigunda, eremiter,
riddare, väpnare, röfvare, herdar och herdinnor —
synes, att det samma varit »högromantiskt».
Ack, under Thalias befäl
på samma rum, där hennes offer brinna,
hvi skulle jag ej såsom dess prestinna
få Eder säga mitt farväl!
Dock, af de ynnestprof I gett
skall minnet blifva mig en ära,
med tacksamhet jag går att lära
i templet, än af mig ej sedt,
der hägn Gudinnans trouppe I gett,
i templet, I han byggt till Er och hennes ära.
Och detta tempel! Ljufva hopp!
Bedrag mig icke — o, jag beder. —
Jag skall dess förlåt se gå opp
och bland en annan Thalias tropp
förnyadt offer bjuda Eder.
Hennes hopp att la uppträda i Thalias nya tempel
i Linköping uppfyldes ej. Följande året var hon
åter i Finland, hvilket land hon sedermera aldrig
tycks lemnat. Der reddes ock, 1827, hennes graf.
Någon annons om hennes bortgång har man ej
upptäckt, men i Wasa stads kyrkoregister för nämda år
finnes antecknadt*: »Commijanskan [sic!] Fredrika
Eleonora Lemke afled här i wattsot 27 Juli».
Med detta, minst sagdt, »enkla» epitafium har
Hugo von Hochbergs författarinna hittills fått nöjas.
Vi låta hennes skugga instämma i Kålunds ödmjuka
förtröstan:
»Og giver min Dåd kun et useet Frö
til Digtens evige Sommer,
så Iad då mit Liv forsvinde og dö.. ,
Koraldyret lig i den dybe SÖ,
jeg bygger dog med på den voxende ö
og bereder den Verden, der kommer.»
Birger Schöldström.
Julbordet.
[lit ifrån urminnes tider har julen varit
en högtid, vid hvilken de germaniska
nationerna i kretsen af anhöriga och vänner
egnat sig åt njutningen af bordets nöjen, och
vi hafva troget bevarat denna sed intill denna
dag. Om också våra julmåltider icke längre
kunna mäta sig med forna dagars
spenderin-gar, hafva vi dock bibehållit det gamla
bruket att till julen bjuda på vissa anrättningar,
som blifvit så att säga obligatoriska. Sålunda
brukas ännu på julafton att »doppa i grytan»,
d. v. s. äta groft rågbröd, doppadt i det varma
spadet af kokt skinka och salt kött, cn rätt,
som på biskop Brasks tid kallades »mölia»,
och vidare att till qvällen äta »lutfisk och
sötgröt». För juldagen äro åter blåkål och skinka
stående rätter. .
Vi meddela här förslagsvis åt våra ärade
läsarinnor, som kunna finna sig intresserade
deraf, ett par matsedlar för juldagarne jemte
recept på ett par anrättningar, som befunnits
synnerligen lyckade:
1.) Blåkål med frikadeller,
Stufvad lake,
Kokt sockersaltad skinka och kokt salt
bringa med potatispuré,
Stekt kyckling,
llisgrynskaka,
Krokan.
2.) Hvitkål med frikadeller,
Kokt torsk med smält smtfr,
Kokt rökt skinka med ryska ärter,
Stekt tjäder,
Blomkål à la Louis XIV,
Sockerkaka,
Glace,
Frukt.
Recept:
1.) Risgrynskaka för 4 personer: 2 hg risgryn
tvättas i tre varma vatten och kokasmed mjölk, 2
* Enl. genom lektor Gustaf Cygnæus benäget
lemnad uppgift af handl. Carl Rahm i Wasa.
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
