- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
487

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’IDUN

matskedar smör, socker, litet stött bittermandel
oeh rifvet citronskal efter smak till vanlig tjock
gröt. Sedan gröten kallnat, tillblandas 4 ägg,
hvarefter blandningen lägges i smord och
bröd-beströdd form och gräddas i ugn. När kakan
höjt sig, uttages den, slås upp och serveras
med nägon sylt.

2.) Blomkål à la Louis XIV:
Blomkåls-Iiufvudena tvättas noga i ljumt vatten, rensas
ocli putsas, kokas i god buljong och litet
rifvet muskott, få derefter afrinna oeh skakas
öfver elden med godt färskt smör; serveras, då
smöret smält.

3.) Sockerkaka för 4 personer: 2 ägg och
158 gram socker, en kaffekopp mjölk, 2
matskedar smält smör vispas till samman. Vidare
sammanröras 148 gram fint hvetemjöl oeh
1^-tesked jästmjöl, hvarefter blandningarna slås
till samman och vispas noga. Alltsamman
hälles derpä i smord form och gräddas i
omkring 20 minuter i icke för varm ugn, som
hålles väl tillsluten. Då kakan är färdig,
drän-kes den med rom eller arrak.

iltan rom eller arrak lämpar denna kaka
sig äfven förtäfFligt att serveras till te.

. O. II. I).

Enligt Guds tanke är det endast två
qvinnor, som böra vara inblandade i en mans lif:
hans moder och hans barns moder.

Feuillet.

Qvinnornas ålderdom liknar årets sista vackra
dagar. Det är frukternas årstid. Ålderdomen
är dyster och öfvergifven endast för dem, som
gjcrt ett dåligt bruk af sin ungdom.. . Huru
leende står icke den nya skörden för moderns
sista blickar, hvilken lefvat för sina barn och
i dem nedlagt det bästa af sin själ.

Edv. de Pompery.

m

Glöm ej de fattiga!

varje välbergad familj borde under julen
^särskildt taga sig an en fattig familj. Akta
makar, som ej sjelfva ha några barn, skaffa
sig mycket större glädje oeh njutning af den heliga
qvällen, om de låta några fattiga barn komma till
sig och begaf va dem. Barn äro ju så anspråkslösa.
En obetydlig leksak, ett par äpplen och en
pepparkaka äro nog för att göra ett barn öfverlyckligt, som
hemma icke eger någon brinnande gran.

Föräldrar, som endast ega ett barn, borde äfven
för någon timme hemta upp ett eller par fattiga små
till välfägnad. Deras eget barn fröjdar sig riktigt
först vid åsynen af de andras glädje. Äfven vaknar
hos det tacksamhetens känsla genom föredömet. Det
förekommer tyvärr alldeles för ofta, att ett bortskämdt
barn inte ens tänker på att om julaftonen visa
tacksamhet mot sina föräldrar. Det tar för alldeles
sjelfklart, att det skall lia sina gåfvor.

Föräldrar borde uppmana sina barn, att med sina
aflagda leksaker göra andra glädje. Modern må sjelf
på julaftonsmorgonen gå in i barnkammaren och
utbedja sig en liten gåfva af hvarje barn. Mången
af de små skall med glädje offra något af sitt
lekverk, andra kostar det tårar. Låt dem lugnt gråta
en droppe! Det mjukar upp de små hjertana! De
fröjda sig sedan dubbelt, då de se de fattiga barnen
leka med de saker, de sjelfva ej längre värderade.
Men säger mamma: »Barn, ni få sjelfva dela ut
edra gåfvor», då har det för dem än större behag.

Det är en härlig julfröjd, när modern med sina
barn, före sin egen fest, går till den fattige grannen
och der också styr om en smula fägnad! Tar hon
till på köpet en liten julgran med, då blir jublet så
mycket större. Men sin fulla festlighet får först då
julfirandet, när ni samlar edra egna och de fattiga
barnen att gemensamt inför det gröna jnlträdet sjunga
någon helgens sång. Mana.

Hvad damerna talade om.

Skiss af
Georg Nordensran.

(Forts, från sid. 47").)

Det började med, att hon inte kunde förstå, hvarför
Rosa blifvit förargad och orättvis mot sin fästmans
föräldrar. Borde betänka sina pligter och ej helt
tvärt afklippa sina resurser och lemna allt vind för
våg. Hvad skulle slägten säga? De, som inte kände
Kosas häftiga lynne, skulle tro, att hon varit illa
hållen i deras hus, då hon njutit huld och skydd,
och så skulle man kasta skulden på Karl.

Om hur han söijde, handlade större delen af
brefvet. Han hade blifvit helt och hållet förändrad och
sörjde mycket, det borde bon lia i minne, och så
skulle hou böja sitt hårda hjerta.

Karl hade nu gått in på att taga er. plats på sin
faders kontor. Han ämnade slå sig till ro hemma
och bli aflärsman. De unga kunde gifta sig till
hösten, och de skulle få bo i flygelbyggnaden.

Nå, Rosa kunde inte stå emot deras böner, i
synnerhet som hennes egen mor bad henne betänka sig
väl, innan hon hastade ifrån en betryggad framtid
och kanske dessutom blef orsak, till att den unge
mannen kom på villande vägar.

Rosa tog det som ett offer, hon var skyldig att
göra. Hon var van att följa moderns råd och att
misstro sin egen vilja.

Hon for till baka till sin fästman, och så gifte de sig.

Ja, hur skulle det gå? Lycka först en liten tid
och vantrefnad sedan. Karl passade inte på
kontoret, arbetet intresserade honom inte, han blef lat
och håglös, han hade kommit på orätt plats i lifvet,
och nu gälde det för honom bara att lefva på
drägligaste sätt.

Hans slapphet gjorde fadern till hans fiende. Den
gamle hade inte tur längre, ban hade misslyckats i
några större affärer, han blef mera snål och
misstänksam än någonsin, och det blef småningom hans
fixa idé, att hans affärsvänner ville ruinera honom.

Det unga herrskapets hushållning blef inte
angenäm. De måste bedja om hvar slant af fadern.
Rosa fann det förödmjukande. Hon gjorde ett
försök att skaffa sig egen inkomst, men det tilläts inte
för husets anseendes skull. Hvad skulle folk säga
om Sundels svärdotter tog emot arbete af
främmande? Det gick ju ingen nöd på henne, hon fick ju
allt, hon bad om.

Okunnig och handfallen var hon alltid. Hvarför
hade hon inte passat på, när hon kunde få lära sig,
menade svärmodern. Hvad tjenade det till, att hon
hade eget hushåll, hon som ingenting kunde?

Karl gick omkring, retlig och nervös. Det blef
scener mellan honom och hans hustru, och så gick
han ut och hamnade på stadskällaren.

Det hände, att modern kom midt i natten och
knackade på sonens dörr och frågade, om ban var
hemma. Oftast svarade Rosa ja, men den gamla
fick snart veta, att hon ljög.

Så gick det ett par år, Karl lefde mest på
källaren, deklamerade om, hur hans lif var ödelagdt, och
gjorde, hvad han kunde för att få slut på det. Han
fick till slut lunginflammation och dog. Och ungefär
samtidigt kom den stora handelskraschen. Den drog
Sundel med sig, och det snåle kommerserådet måste
slå vantarna i bordet.

Konkursen förde med sig processer och trassel.
Sundel stämde sina intressenter oeh bruksförvaltare.
Men han hade förlorat allt utom gården och bohaget.

Rose satt nu der med sina två små barn. Hon
måste tänka på att arbeta för dem. Men huru?
Hon hade ingenting lärt, och det var inte mycket
slags arbete, som passade för henne.

Hon försökte gifva pianolektioner och spela
dansmusik på baler. Hon började en liten skola för
småbarn, och hon hade inackorderingar. Det sista
var det enda, som gick, men svårt hade hon att draga
sig fram och svårt att smälta både öfversitteri och
dryg välvilja från sina bekanta, som förr alltid
funnit henne dryg och otillgänglig.

Hon hade blifvit blek och svag och hängde
knappast ihop. Men hon såg fortfarande bra ut, och
hennes stora glänsande ögon hade _ inte åldrats.

Ett par år gingo, med släp och slit oeh
umbäranden. Så fick hennes svärfar slag. Gamla
kommerserådet hade varit riktigt afsigkommen på sista tiden.
Han gick uppe om nätterna, rädd för tjufvar, oeh
det var hans fixa idé, att han skulle bli utfattig och
sluta sitt lif på landsvägen.

Och så besynnerligt kan det gå till — kort efter
gubbens död så vann tant en af hans stora
processer, så hon fick en liten ränta att lefva af. Rose
flyttade till samman med henne, och der lefde de
båda enkorna med barnen, som växte upp.

Både gossen och flickan hade ärft moderns stora,
vemodiga ögon — men de hade också tagit arf af
sin far.

Rose hade ingen hand med dem. Svag och
eftergifvande. Mot gossen kunde hon inte vara sträng,
derför att han var sjuklig och klen. Han hade
faderns häftighet och hans nyckfulla lynne, visade
ingen respekt för modern oeh gjorde allt, livad ban
sjelf ville.

Och flickan — ja, jag får väl inte säga, hvad jag
tänker om er väninna. Men nøg gör hon rätt, som
tar emot sin baron, om han har pengar till. Gud
tröste den man, som behöfde lefva af sitt arbete,
om han fick en sådan lyxartikel i sitt hus.

Jag mins henne, när hon var fem år, hur hon
stod framför spegeln och gaf ögon åt sig sjelf, hur
hon tog på sig alla smycken, hon kunde få bära, och
hur hon klädde nt sig, så snart hon fick tag i några
brokiga tyger. Ber ha ni anlagen. För öfrigt
apade hon efter sin bror i allting, fast han var yngre
än hon.

Hon hade nätt och jemt gått och läst, så började
Rose att förevisa henne ute i verlden — ja, du vet,
Majken. I deras lilla stad var det knapt lönt.
Hon var i Stockholm en hel vinter — och så
började badortsbesöken. .Lilla Ellen skulle inte motse
ett så bekymmersamt lif som hennes mammas, lilla
Ellen skulle bli afyttrad och ha sin framtid
betryggad. Och så släpades hon med och förevisades —
vacker, blyg, skär och späd med de der märkvärdiga
ögonen — och modern gjorde sig rent af löjlig, som
ni vet.

Det var verkligen intressant att höra, livad
herrarne hade att säga sinsemellan om dem båda. Hvad
jag säger är, att det är ynkligt att ha lefvat ett
lif, sådant som Roses, och så uppfostra sin dotter
till samma nolla, som hon varit sjelf.

Jo, det blef resultatet af hennes lifs erfarenhet!
Och det fast hon min själ bordt ha haft tid att
tänka öfver, hvad som fattats henne.

För det borde väl vara solklart, att hvad
ungdomen skall läraj sig, det är att arbeta, så den kan
försörja sig sjelf. Gosse eller flicka, lika mycket,
oduglingar kunna de bli i båda fallen. Och jag är
så »modern», fast jag är en gammal tant på
öfverblifna kartan, att jag inte har högre tankar om en
qvinna, som inte vill försörja sig sjelf, utan anser,
att en karl skall föda och kläda och hysa henne
och hon skall ta hans förtjenst af honom, än jag
har om en karl, som inte kan dra’ sig fram, när lian
bara är frisk.

Ja, jag vet, hvad ni vill säga, små flickor. Gift
er så innerligen gerna allihop och sköt om edra
små barn och bli en god hjelp åt edra män och
arbeta till samman med honom. Men lär er och
edra barn att stå på egna ben. De bli ju inte
menniskor eljes utan ett slags parasiter. Och den
dag skall väl med Guds hjelp komma, då männen
betacka sig för dylikt påhäng.–

Ja, skratta ni, jag blir inte stucken för det. Men
nog kan man bli ond, när man ser, att folk inte lär
sig någonting af sitt eget lif.

Ju äldre man blir, dess mer borde man kunnat
lära. Men se, att slå sig fram genom lifvet, det far
man allt börja lära sig i unga år. Eljes bänder det,
att det är för sent. Och det är inte alltid det står
en baron och bockar sig — —

Hvarje qvinna tror sig ha precis det mått
af dygd oeh kyskhet, som man bör hafva. Den,
som har mindre, kallar hon lättsinnig; den,
som har mer, benämner hon tillgjord.

Alphonse Karr.

Hus och rikedomar hafva blifvit oss gifna
af våra föräldrar men en klok hustru af
Herren sjelf.

En omtänksam hustru är en krona för sin
man. Salom. Ordspr.

Utan aktning ha mannens känslor för
qvinnan intet värde; förtroendet är måttstocken
för kärleken. Mad. de Praslie.

Är man vacker, måste man göra toalett
för att bli ännu vackrare, och är man ful,
måste man göra det för att synas mindre ful.

4S7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 7 11:32:36 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/idun/1889/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free