Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 6 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 Î DUN 43
ämne för samtalet, som ofta förekommer vänin-
nor emellan, pä fruntimmersbjudningar och i
somliga hem. För en utom stående iaktta-
gare kan uttrycket: »Gud bevare oss för våra
vänner» härvidlag verkligen bevisa sin giltig-
het. Eller huru låter det kanske? Skola
vi som hastigast teckna af en liten interiör,
en bild, hvars motsvarande verklighet nog
skall gifvas inom ej så få kretsar i vårt goda
land! Som vanligt är det de frånvarande
vännerna (!) och bekanta, som få »släppa
till skinnet».
Exempelvis: »Såg ni lilla fröken A. härom
dagen på syföreningen,» höra vi fru B. säga;
»var icke hennes klädning bra vacker och
ljus sedan?»
»Jo, visst!»
»Ja — men kan ni tänka eder — jag
observerade, när hon gick utför trappan, att
hon hade mörk underkjol!»
Tablå. Nu kunde det nog äga sin rik-
tighet, att hvit underkjol (förlåt indiskretio-
nen!) passat bättre till den ljusa klädningen,
men när eller om fru B. icke känner fröken
A. nog väl för att kunna råda henne i denna
grannlaga underklädningsfråga, så hade fru
B. dock helt visst mera gagnat fröken A.
och mindre gynnat sin egen klandersjuka,
om hon ej förtrott sina tankar i saken till
sina väninnor.
Ett annat exempel bland tusen! Nygifte
kronofogden C. har nyss flyttat in till en ort.
Händelsen fogar det så, att unga fru C.
i frun till ortens postmästare finner en gam-
mal god vän till sina föräldrar. Hvad na-
turligare då, än att dessa båda känna sig
mera än vanligt dragna till hvarandra och
att, efter ömsesidiga besök, postmästarens göra
en liten middag för kronofogdens. Bjudas
nu möjligen ej alla postmästarens umgänges-
vänner med på denna middag, heter det
strax af dem, som anse sig förbigångna: »Se
på de dumma postmästarens, hvad de krusa
för nya fogdens! Vi voro, kan tro, inte nog
fina att bli bjudna!» Af ett förfluget eller
ett i visserligen icke dålig afsikt framkastadt
ord bli så snart flere, och personers hand-
lings- och tänkesätt kunna på så vis fram-
ställas i en helt annan än sann dager. Om
den rättvisan, det ädelmodet ändock unnades
dessa frånvarande »vänner» att få förklara
sig! — Hör vidare, huru det låter från sam-
ma håll: »Det var vådligt, hvad doktorns
hade fint på sin sista bjudning; att de kunna
ha råd därtill!» eller — »så enkelt, ja sim-
pelt de hade, inte ens en efterrätt; nog kunde
de ha orkat med det!» Eller: »Nu har fru
D. fått sig en ny, fin klädning; hvad hon
skall må illa nu, innan hon får visa sig i
den!» — »Nu ha E’s skaffat sig ny sals-
möbel; hvad de vräka sig!» Eller: »Obser-
verade ni på sista bjudningen hos F’s, hur
fru G. slog sig ut för lektor H., och de ta-
lade om allt möjligt, barnuppfostran, litera-
tur och skön konst; precis som hon. visste
mera än vi andra i sådfina saker. Så hög-
färdig hon är!»
Om nu också allt detta häcklande och an-
märkande på ryggen, så att säga, hade med
sig ett mera främmande och kyligt bemötande
från de klandrandes sida gent emot de
klandrade i ansiktet! Det vore ju långt
mera reelt; man visste ju då, hvar man hade
hvarandra. Men, nej — råkas dessa »vänin-
nor», sä är det: »söta du», och: »så rysligt
roligt att få träffas». — Är ej detta sorg-
ligt, och är det ej sannt? Tänk på, huru
illa de, som gå åstad och förlofva sig, i all-
mänhet blifva åtgångna. Kan det finnas nå-
gon odygd eller oart, som någon af parterna
icke besitter, och som gör, att fru A. och
fröken O. beskärma sig och säga: i>att hon
ville ha honom», eller: »att han ville ta
henne ! » Känner någon eller några af Iduns
läsarinnor igen sig? Jag endast frågar! Äro
ej vi fruntimmer — i allmänhet åtminstone
— i detta ofvan berörda fall långt efter
männen? Detta, att behöfva andra att tala
om för att finna sig rätt väl och för att ha
»roligt», som det så oskyldigt heter. Män-
nens brister härvidlag äro försvinnande små
gentemot våra, det måste vi väl sanningsen-
ligt medgifva.
Detta sysslande med andras förhållanden
förråder, enligt vår tanke, en tomhet i det
inre, äfven om det kan förenas med en viss
grad af skarpsinne och genom vana och öf-
ning kan blifva icke så litet »uppiggande»
för en tacksam åhörarekrets.
Mången äkta man trifs föga i sin hustrus
sällskap, då han är ledig från sitt arbete
och kan behöfva utbyta tankar med någon
— hvilket också är en hvila — emedan hon
kanske ej har annat på sin repertoar än litet
skvaller eller jungfrukritik. Gifvetvis finnes
ju dock alltid både hos oss och vår nästa
åtskilligt, som måste bedömas och beklagligt
nog äfven fördömas, men om vi svänga kri-
tikens gissel, må vi ej skona oss själfva,
utan lifligt hafva för oss Mästarens ord om
grandet och bjälken. Mycket skulle då vara
annorlunda.
I hemmet, i hvardagslag, hvad samtala
vi i allmänhet om? Betänka vi rätt eller
ens något, huru dessa »små gryteöron» upp-
fånga både det ena och andra? Om vi ej
tala något direkt ondt eller skadligt — huru
mycket gagneligt då? Få ej i de flesta fall
barnen just genom den rådande samtalstonen
emellan de kvinliga medlemmarne i familjen
sinnet vändt utåt i stället för inåt och uppåt!
Detta: »så sa’ dom», »så sa’ vi», »hur
tar det sig ut», »det går ej an», »det ser
bra ut» etc. inplantas med det dagliga brö-
det i de ungas sinnen och hjärtan i, tyvärr,
många hem.
Om vår håg verkligen vändes till högre
mål; om studier, skön konst, politik, sundt
samhällslif, det egna hemmet och det kring
oss uppväxande släktet verkligen ej äro utan
intresse för oss, om vi vilja något så när
följa i vår höge Herres och Mästares spår
—- skola vi ej kunna hålla vår tunga i styr
månne, särskildt nu med hänsyn till vår nä-
sta? Skall nödvändigt hon, synnerligast hennes
afvigsida, kläder, moder och dylikt vara före-
mål för vårt samspråk? Om tankar i dessa
prosaiska ämnen ej kunna hindras att upp-
stiga innerst i hjärtekammaren, så måste vi
dock lära oss och lära våra barn att hindra
dem, där de äro att likna vid skadligt ogräs,
att taga gestalt och form af ord, hvilka, en
gång utflugna, aldrig mera igenkomma, icke
gagna, men måhända skada tusenfaldt.
Kanske mången i botten god kvinna här-
vidlag brustit och brister mera af tanklöshet
än afsiktligt. Måtte därför alla tänkande
kvinnor, synnerligast mödrar och uppfostrarin-
nor se till, hvad de hvar i sin mån och in-
om sitt hem och sin krets kunna verka för
en god samtalston. Ett tyst ogillande eller
modigt uttalande af klander mot klander och
småsint förtal af en frånvarande nästa bör vara,
hvad vi utom hemmet åtminstone kunna verka
för den goda saken. Inom det egna hem-
met, med barn och tjänare, kunna och böra
vi göra oändligt mycket mera. Ett ypper-
ligt medel är att totalt slå döförat till för
hvad möjligen från ens tjänares sida i skval-
lerväg presteras. Och hvad barnen beträffar,
så gif dem fullt upp med sysselsättning, lek
eller allvar — allt efter deras ålder och för-
måga — och skona deras öron, först och
främst i hemmet, för dylikt »tungomål», så
skola de helt visst aldrig som vuxna få vana
vid eller smak därför. Där en rätt anda rå-
der inom hemmet, och framförallt där verk-
lig gudsfruktan finnes, där både stora och
små, de förra medvetet, de senare ännu omed-
vetet, äro upptagna med verksam id, med
både tankar och händer sysselsatta med an-
nat än andra, ifrigt sträfvande hvar och en
i sin mån att fylla sin plats i lifvet och äf-
ven på så vis lefva för ett högre mål, där
kan arbetet ock ske med och under glädje
och uppfriskande skämt. Där behöfs ej tal
om nästans handel och vandel för att få ett
gladt samspråk i gång, och där kan ett godt
skratt väl förenas med djupa allvarsord.
Ett bal-intermezzo.
Af A. Noël.
Personer :
Klara Torberg.
Vilhelm von Beran.
(Scenen spelas i en vinterträdgård. Man ser
genom de öppna dörrarna in i en klart upplyst
balsal och hör dansmusik.)
Klara (kommer in vid Berans arm och sätter
sig på en liten röd plyschpuff, som står i ett hörn,
halft beskuggad af en grupp palmer och dracenor) :
Seså! Här är då temperaturen något drägligare!
Vilhelm.-. Visserligen! Därinne påminner den
redan betydligt om Dantes inferno, nionde af-
satsen.
Klara-, Ni tar miste; på nionde afsatsen fröso
de arma själarne fast i isen.
Vilhelm-, Är ni säker på det, fröken Klara?
Klara: Alldeles säker!
Vilhelm: Då vill jag inte bestrida det.
Klara : Det gör ni klokt uti. Det skulle inte
tjäna till någonting — jag finge ändå rätt.
Vilhelm : Godt. Fast inte hade jag anat en
så doktorslärd Dantekännerska i en ung dam, som
kan valsa med sådan öfvertygelse och uthållighet.
Klara: Hvarför inte det? I vår framskridna
tid, som kan uppvisa sådana underverk på den
psykologiska analysens område, bo väl åtminstone
två själar i hvarje människobröst. Så är det
också hos mig. Min första själ studerar världs-
literaturen, min andra dansar vals. Men det se-
nare bjuds ju blott ett par, tre månader af årets
tolf — tyvärr. Ty att dansa är ett himmelskt
nöje. O, en vals! detta gungande och sväfvande!
Isynnerhet med en god dansör.
Vilhelm: Och en sådan är löjtnant Wolf. Jag
stod just nyss och beundrade er. Endast synd
att valsen förtog er alla krafter till polkan. Ni
har inte dansat fem takter med mig, fröken Klara.
Klara: Jag glömde, det jag hindrar er frän er
dans. Men man sitter ju så bra här. Om ni ville
vända åter till danssalen utan mig...
Vilhelm: Fröken ...
Klara: Ja, då ni beklagar den förlorade dan-
sen . . .
Vilhelm: Därför att jag inte får dansa den med
er, naturligtvis.
Klara (böjande på hufvudet): Fordrar ni, att jag
stiger upp?
Vilhelm: Ni vet ju, att ni dansar så idealiskt!
Klara: Ja, jag dansar bra, ehuru något för pas-
sioneradt, som ni ju också själf förebrått mig.
Vilhelm: Det har jag inte understått mig...
Klara : Bevars, jag förstod er anspelning myc-
ket bra. Det ges ett sätt att berömma, som är
förfärligt likt klander, och att berömma min ut-
hållighet i valsen betyder, att ni klart och öppet
säger mig, att jag är en mänad.
Vilhelm: Åhf Åh!
Klara-, Förneka det inte! Ni är inte ensam
om er åsikt. Tant Elfrida, bvilkens döttrar ligga
som mjölsäckar i kavaljerernas armar, påstår ock-
så, att det inte är kvinligt att dansa så bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
