Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ! DU N 167
framför sig, men hon tiger. Svenskan gör
likaså.
»Geh steten Schritt» — ja, utan all brådska
bör resan företagas och fullföljas. För vandring
bör en dam i regel ej beräkna mer än högst
2 mil om dagen med minst en hvilodag i vec-
kan. Onödig ansträngning bör förebyggas. Mar-
schen börjas i mycket sakta tempo, sedan kan
man alltid öka på. Detta gäller i synnerhet
vid bergstigning, där man småningom erfar
höglaDdsluftens välgörande, upplifvande inver-
kan och efter någon stund ovilkorligen påskyn-
dar stegen. »Chi va piano va sano; chi va
sano va lontano», säga Italiens förare. För ett
sällskap om tre till fyra personer är det sätt
att färdas efter landsvägar mycket lämpligt,
som norrmännen kalla »kjöre-gå-system». Två
af följet gå en stund i förväg och de öfrige
taga fatt dem halfvägs, åkande och medförande
all packning. Nu bytas roler, och de f. d.
åkande vandra efter med friska krafter. Kom-
ma de sedan trötta och varma till kvarteret,
så hafva de först ankomne beställt rum, mat
och ökad trefnad. I annat fall bör »ackor-
dering» om rum samt beställning af mat vara
första omsorgen i kvarteret. En tysk turist i
Norge anmärkte en gång träffande nog: »Ein
mal »strax» ist eine Stunde, und zwei mal
»strax» sind zwei Stunden.» Har dagsmar-
schen varit ansträngande, är alldeles olämpligt
att genast gå till hvila i kvarteret. En maklig
promenad efter en kort rast uppmjukar stela
lemmar; när man sedan ger sig till ro, är ett
högt läge för benen välgörande.
»Nehm wicht viel mit», ty intet är hinder-
ligare för fotvandräre än mycket »pick och
pack.» Kappsäcken skickas längre stycken i
förväg, och i ränseln bör endast finnas det nöd-
vändigaste, såsom ett ombyte af underkläder
och strumpor, ett par låga, mjuka skor, något
sybehör samt det oundgängligaste för toilett-
behof. I en ficka i dagboken kunna några
kortbref förvaras. Turistapoteket fördelas bland
sällskapets medlemmar (aseptin, häftplåster, kole-
radroppar, insektpulver, cognac, te, choklad och
köttextrakt). För solbränna och ömhet gagnar
en salfva af lika delar mandelolja, hvitt vax
och valrat. Kallt te är förträffligt mot törsten.
Man dricke mycket försiktigt af fjällbäckarne,
huru lockande de än äro. Några få droppar
cognac i vattnet äro bra, om ock ej välsma-
kande. Drick aldrig kall mjölk i fäbodar eller
sätrar ; varm, kokt mjölk är ett ypperligt läske-
och stimuleringsmedel.
» Tret an am frühen Morgen und lasse heim
die Sorgen. » Ju förr i väg, dess bättre, af
flere lätt insedda skäl. Ett gladt lynne, som
ser resans små vedervärdigheter från den muntra
sidan, är ovärderligt. Dä jag en gång på
vandring i Jotunheimen hänryckt utropade:
»her vil sorgen ikke fölge med op», skakade
vår gode förare, Knut Vole, betänksamt på
hufvudet och menade: Ȋ jo da, har man en
sorg, er han nok slig, at han fölger.» — »Du
har ret Knut», svarade jag, »men den blir dog
mindre ved synet af den overvældende stor-
hed heroppe.» Och så är det.
När bör man då vandra i våra och de norska
höglandstrakterna ? Beror mycket på tycke och
smak. Har man lust att blanda sig i den
brokiga skaran af allehanda turister och njuta
deras sällskap, så är början af juli rätta tiden.
Men huru ofta äro ej då fjärrsynerna stängda
af solrök, och huru plågsamma kunna ej de
heta sommardagarne vara med sina mygg och
knott. Vi föredraga slutet af augusti, ty aldrig
är det skönare i fjället än på förhösten. Aldrig
är belysningon där klarare än en klar septem-
berdag, aldrig fjällfiorans färgprakt yppigare
än mot slutet af sin blomstringstid, då hela
naturen med en sista ansträngning, liksom i
lust och sorg, utvecklar en bländande fägring,
väl värd att skåda. Då ger äfven den lätta
bergsluften mod i bröst och kraft i fot mer
än någonsin. Augusti månad torde egna sig
bäst för besök inom den eviga snöns och isens
områden.
Ensam i fjället bör ingen ovan färdas onö-
digtvis. Man ihågkomme, att äfven med kom-
pass och de bästa kartor kan man lätt råka
vilse i den så ofta ödesdigra fjälldimman.
Uppe bland snö- och isfälten är det snart
sagdt ett brott att vandra utan pålitlig väg-
visare, och äran att där hafva litat pä egna
krafter tjusar ingen sann turist. I Norges alp-
trakter bör man ej ens nöja sig med vanliga
vägvisare, om man kan få någon af de med
norska turistföreningens »patent» bemyndigade,
verkliga förare, som äro i sitt slag utmärkta män.
Hör min vänliga läsarinna någon säga: »låt
herrarne behålla bergsklättringens triumfer», så
tig endast och tänk: »du vill eller vet bestämdt
ej mitt bästa.» Allt skall dock ske med måtta
och omdöme. Hafva vi en gång kommit så
långt som till Röisheim vid foten af Gald-
höerne, bli vi nog ej sittande där i lugn och
ro, tänkande: »surt sa’ räfven om rönnbären.»
Galdhöpiggen, Nordeuropas högsta topp, som
bjuder en mot förväntningarna svarande utsikt,
bestegs år 1890 af bortåt ett hundratal damer
— mest utländska. Syltopparne på riksgrän-
sen hafva, så vidt bekant, hittills endast öfver-
vunnits af en kvinlig turist, och det i herre-
dräkt.
Af stor betydelse är dräkten och nära på
viktigast fotbeklädnaden. Trånga skor förstöra
hela nöjet, och detta så mycket säkrare, om
de äro högklackade. Mången Albions son har
med kritisk, gillande blick sett på mina Norr-
landspjäxor, höga snörkängor af mjukt läder,
sydda i lappskofason, med sula. Dylika er-
hållas från skomakaren Olsson, Dufved. Sko-
donen smörjas med fett minst ett par gånger
i veckan, hvarmed börjas redan några veckor
före vandringen, om man vill behålla sina fot-
ter torra och varma, hvilket ju är en för helsa
och trefnad viktig sak. Att i kvarteren be-
gagna ett par tunnare skor af kläde eller fint
skinn är en stor njutning. Tre par varma ylle-
strumpor och två par tunnare torde räcka för
en längre färd. Att ofta få dem tvättade är
på en fottur behagligare än någonsin.
Till underkläder skall mången råda eder att
begagna ylle. Säkert är, att den, som eljes
mår väl häraf, finner det ännu bättre under
mycken rörelse. I denna sak torde hvar och
en göra klokast att följa sin vana eller pröfva
hvad som bäst passar ens egen kroppsbeskaf-
fenhet. En blandning af silke och ylle lär
hafva stora fördelar. Korsetten lemnas hemma.
Den ena underkjolen föreslår jag af flanell och
den andra af mörkt velour eller cheviot.
Klädningen, af groft ylle, sys enkel, och för
att lifvet på samma gång må kunna tjäna som
ytterplagg bör det vara vidt och bekvämt, så
att man under kan bära en ljusare ylleblus.
Då ser man alltid något mera »klädd» ut, om
så skulle behöfvas. Kappsäcken är ju ofta i
förväg. Blir det för varmt på vandringen, så
lägger man den lilla blusen i ränseln.
Hufvudbonaden — ja det är en kinkig fråga.
Mången tycker om den lilla, koketta jockey-
mössan, och mången föredrager den virkade,
sammanfiltade yllemössan. Bäst är dock kanske
en mörk, lätt filthatt, som tål både solsken
och regn. Myggflor är alltid godt att medföra.
En tunn, impregnerad kappa är lätt att bära.
När det blir kyligt, slår man filten eller res-
schalen om sig. Kappan och filten bäras rul-
lade på eller under ränseln.
Glöm ej att »ackordera» på förhand med
hotellvärdar, skjutskarlar, roddare och vägvi-
sare m. m.
Lycklig resa ! Christel.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
jÇilha jÇinfjr.
(Forts.)
t
relton städer kan man härifrån räkna ; kanske
^ de dock äro flere ; de ligga, som vanligt är i
Italien, på hvar sin höjd, och emellan dem
sträcka sig saftigt gröna åkrar, genomkorsade af
landsvägar, hvilka te sig i den skarpa solen såsom
hvita bandremsor.
På den ena sidan blänker hafvet, på den andra
torna väldiga bergskedjor sina toppar högt öfver
hvarandra.
Här uppe på den ensamma kullen, där cypres-
serna förefalla som tempelpelare, känner Berlarelli
sig Gud långt närmare än i den rökelsefyllda kyr-
kan med all dess ståt, med de många sparbössorna
och alla dessa prester, hvilka gå omkring för att
värfva medlemmar till sitt förbund eller utkräfva
penningar för sina messor.
Och äfven den unge bajraren måste, ehuru han
med katolikens beundran och förkärlek håller på
en praktfull gudstjänst, medge, att ingen tempel-
kupol i världen kan mäta sig i skönhet med den
höga azurblå himlen, hvilken i all sin oändliga
utsträckning hvälfver sig sä klar öfver männi-
skorna.
Vid stationen måste de nya vännerna säga hvar-
andra farväl. Ernst Geilinger far tillbaka till An-
cona för att därifrån med ångbåt afsegla till Ve-
nedig, medan Bertarelli fortsätter vägen söderut
för att ännu ett godt stycke följa Adriatiska haf-
vet, innan banan skär tvärs öfver det stöfvelfor-
made landet, och för att uppnå Medelbafvets kust,
vid hvars strand hans sköna födelsestad är be-
lägen.
Männens afsked är varmt och hjärtligt, ehuru
deras bekantskap varit så kortl En varm sympati
förbinder dessa två, hvilkas själar sträfva efter
allt, som är godt och ädelt.
Bajraren har måst lofva Bertarelli att söka upp
honom i Neapel, så snart han blifvit mätt på
dogestaden med dess kanaler, dess’ gamla prakt-
byggnader och öronsmekande sång, uppstämd i
ljumma sommarnätter från de sakta, likt spöken
framåtglidande gondolerna.
Bertarelli fick till ressällskap den unga dam,
hvars ångeslfulla bön vid helgedomens tröskel
hade utöfvat ett så starkt intryck på honom, att
han, trots sin egen upprörda sinnesstämning, äfven
sedermera hsde uppmärksamt observerat hennes
görande och låtande, hvilka hela tiden tydt på
ett djupt förkrossadt själstillstånd.
Nu var hon ej mer ensam såsom i kyrkan; en
äldre herre med synnerligen obehagligt yttre satt
vid hennes sida och tycktes fötgäfves bemöda sig
att genom en krypande uppmärksamhet och smak-
lösa ömhetsbevis hemta en gillande blick ur da-
mens ögon, som riktades på honom med en omiss-
kännelig motvilja.
Var det kanske ett af dessa ofta i Italien före-
kommande äkta par: en ung oerfaren flicka, som
af föräldrarne blifvit kastad i armarna på en gam-
mal för henne osympatisk man? I så fall torde
ej den vanliga följden ha uteblifvit. Hennes vid
giftermålet ej åtsporda hjärta har kanske senare
gjort sin rätt gällande och då, glömskt af alla
band, egnat sig åt den förste, bäste man, som,
ung, vacker och lättsinnig kommit i hennes väg.
Hennes samvete har måhända nu vaknat, och
hennes bön har gällt försoning för ett begånget
felsteg.
Eller har hon månne haft kraft att mostå fre-
stelsen, och krymper sig nu hennes efter kärlek
törstande hjärta, i tanken på de länkar, som fängsla
henne vid en make, hvilken inger henne afsky och
vämjelse?
»Chi lo sa!» Hvem vet det, som italienaren
lakoniskt svarar på de flesta spörsmål.
Är det törhända möjligt, att den unga kvinnan
i sin förtviflan närmat sig helgedomen med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
