Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 I DU N 1891
komma att intaga en befallande ställning öf-
ver flere eller färre medmänniskor.
Tygeln är borta, den ouppfostrade män-
niskan är dä lika oberäknelig i sin fram-
fart som en farkost utan styre ute på stor-
migt baf.
Är det dä underligt, om en sådan redlös
själ slutligen går under i lifvets bränningar?
Öfverordnade kunna låta bedraga sig af
sina underlydandes foglighet; umgängeskret-
sen kan möjligen taga den korrekta sällskaps-
tonen hos ynglingen och flickan för liktydig
med en välstämd själ; men den trolofnings-
tid skall vara bra kort, och kontrahenterna
måste sällan ha träffats i rent hvardagslag,
om anlagen för omotiverade misstämningar
ej skola tydligt nog framskymta, om de fin-
nas hos någon af dem.
De allra flesta fästmör eller fästmän, som
bundit sig vid en dylik ostämd själ, märka
nogsamt de sorgliga anlagen, men lugna sig
med det vanliga talesättet: »Det går bort, dä
man blir gift.»
Detta talesätt tages vanligen ytligt och
löst samt blir följaktligen tomt. Men rätt
uppfattadt innebär det ett löfte och en för-
vissning om den uppfostrande makt, som fin-
nes i ett kristligt äktenskap, där den ene
stöder, leder, styrker och hjälper den andre,
utan allt rätthafveri.
Men för att ett dylikt uppfostringsverk, det
ma nu afse mannen eller hustrun, skall
kunna lyckas, gäller det först och främst,
att den uppfostrande parten har fått sin egen
själ rätt stämd af honom, som danat hvarje
människas väsen till att stå i samklang med
sin skapare.
Detta måste pä fullaste, allvar bli målet
för all uppfostran, om vi skola hoppas att
rädda vår ungdom från det förfärliga ödet
att utbildas till redlösa stämningsmänniskor,
prisgifna ät lifvets hemskaste dämoner: för-
tviflan och vansinne.
Annu några ord om drottning
Margherita.
®
är jag fann sista numret af Idun prydt
med drottningens af Italien poträtt, kom
jag sä lifligt ihåg henne själf, sådan jag såg
henne ett par gånger i fjor nere i Horn.
Första gången var det i bild, hon visade
sig för mig. I en af senatens salar hängde
deras majestäters porträtter, två stora dukar,
dem jag för öfrigt påminde mig ha sett på
världsutställningen i Paris 1878, där de intogo
hedersplatserna i Italiens utställning.
På detta porträtt visade sig drottningen i fulla
glansen af sin ungdom och skönhet —- som
det heter. — Ung, ståtlig, vackert växt, klädd
i silfverbrokad, guld och juveler, en prydnad
för tronen bredvid den lille oansenlige, allvar-
samme kung Umberto med de rynkade ögon-
brynen och de skräckinjagande, väldiga musta-
scherna.
Sedan såg jag henne vid ett besök i Mon-
teverdis atelier vjd Piazza Indipendenza. Den
ansedde skulptören hade allegoriserat henne
som Italia, eb förtjusande bild, enkel och stor
i hållning och i uttrycket lika mycken höghet,
fri från all uppstyltning, som mjukt behag och
elegans. Ansiktet var ej precis realistiskt por-
trättlikt, men likväl så likt i det stora hela,
att man ej kunde misstaga sig på hvem Ita-
lia var.
Vid riksdagens öppnande en solig december-
dag såg iag en skymt af henne, då hon åkte
upp i en vagn af guld och glas för att de-
korera tronen. Och ett par dagar senare
kom hon åkande — mindre ostentativt — på
Monte Pincio under promenadtimmen. Konun-
gen körde, drottningen satt bredvid honom och
hjälpte honom att helsa sina trogne underså-
tar elier låt oss säga medborgare, ty kung
Umberto bar själf sagt, att han ingenting an-
nat är än den främste ämbetsmannen blan-
ett fritt folk. Kungen satt, allvarsam som
vanligt, med bart hufvud, hatten i handen, de
hvita mustascherna yfvigare än någonsin, ögo-
nen rullande omkring, så att en hvar af de
helsande skulle få en liten blick, men likväl
ingen bli öfverkörd. Drottningen åter log och
såg glad och vänlig ut. Skönheten var ej
densamma som på porträttet i senaten, men
blickens och leendets älsklighet hade åren ej
tagit ifrån henne, ej heller elegansen i sätt
och i klädsel. Drottning Margherita är ju be-
römd, äfven för att hon klär sig bättre än nå-
gon annan af jordens kvinnor.
På Theatro Dramatico — där man för öf-
rigt gaf endast operor på den tiden — kom
hon in, då uvertyren var i full gång. Orke-
stern tystnade ögonblickligen och stämde så
upp någon slags folksång. Publiken reste sig,
och så smattrade en applåd, så liflig och ihål-
lande, att själfva Eleonora Duse — Italiens
Sarah Bernhardt -— kunde varit belåten med
den. Drottningen smålog åt den glada väl-
komstbelsningen, viftade med sin näsduk och
satte sig. Och så började orkestern uverty-
ren om igen från början.
Drottningen synes ofta på teatern. I fjor
vintras blef ett lustspel efter första föreställ-
ningen förbjudet såsom omoraliskt. Opposi-
tionstidningarna skyndade ögonblickligen att
framhålla, att drottning Margherita hade bevi-
stat premièren till slutet och syn- och hörbar-
ligen haft mycket roligt åt stycket.
För öfrigt är hon oppositionens gunstling lika
mycket som de lojales. Crispis stora motparti
höll henne räkning därför, att hon alltid be-
mötte honom med så pass stor köld, som det
gick an för drottningen gent emot det fria
folkets näst främste ämbetsman, och äfven
därför att hon i det längsta vägrade att mot-
taga signora Crispi på hofvet — Crispis äk-
tenskapliga förhållanden ha varit litet trassliga.
Men Crispis vänner kunde ej annat än hålla
henne räkning för, att hon ej försökte intrigera
emot honom. Lojal liksom konungen.
Lojal äfven i fråga om religionen. Många
anse henne bigott och tro, att hon ej skulle
önska något lifligare än att sluta fred med
påfven och kunna fara och helsa på fången i
Vatikanen. Men en dylik visit tillåter ej po-
litiken. Nu få deras majestäter nöja sig med
att från Kvirinalens fönster blicka öfver sta-
den bort till Vatikanen, som reser sig, grå
och förnäm, bredvid Peterskyrkans blåa jätte-
kupol.
Kung Umberto är populär, därför att han
är så orädd — en man i hvarje tum —
och därför att han aldrig sökt maka åt lagen,
som bestämmer hans ställning och hans makt.
Drottning Margherita blef folkets afgud, därför
att hon var italienska och vacker och oemot-
ståndlig — därför att folket kännt, att hon al-
drig behöft förställa sig, då hon närmat sig
sina medborgare. Monteverdi gaf folkets käns-
br ett vackert uttryck, då han gaf hennes
drag åt sin »Italia».
e—g IV.
När jag skall dö.
Svar till Daniel Fallström.
Med anledning af hans poem i mr 56.
’ar jag skall dö, jag bedja vill,
Att blott en enda af de små,
Som här jag sökt att göra godt,
Må tacksam vid min dödsbädd stå.
Hvad jag i lifvet ljufvast fann
Var hjärtats inre, stilla frid;
AU jordisk kårlek tärde blott
Och skänkte oro, koal och strid.
Ack, lif och död år’ mer ån dikt;
Ej tror du, som du sjöng det nyss,
Att dödsminuten får sin helgd
Igenom oren kvinnokyss?
Märk, skaldens gåfva år af Gud,
För ädla syften fick du den.
Betänk, att hvarje orent ljud
Liksom ett eko går igen.
Förr n du skall dö, så bed om syn
På månskoandens ideal —
Det finns ej hår, sök i det land,
Dår lifvets källa brusar sval.
Och i den källan släck din törst,
Så skall din ande spänstig bli,
Och du skall dikta verkligt skönt
Förutan all disharmoni.
Homo Sum.
Kvartalsprenumeranterna
torde ofördröjligen förnya prenumerationen å
Idun jämte Iduns Modetidning, på det de ej
må riskera att gå miste om ett eller annat
af de första numren i kvartalet, hvilket lätt
kan ske, ifall prenumerationen uppskjutes.
Vidare vilja vi bedja våra ärade läsarinnor
hafva godheten att till dem af sina bekanta,
som varit bortresta under sommaren och så-
lunda ej kunnat prenumerera på julikvartalet,
meddela, att detta ännu kan erhållas komplett.
ia-
Hon har icke glömt det.
Holländsk skiss af J. C. de DOS.
Öfvers. för Idun.
Jrfj||ublande, skrattande, sprungo de öfver dy-
nerna, de adertonåriga flickorna och yng-
lingarne. Barnskorna hade de vuxit ur, men
lifvets allvar hade ännu ej mött dem. Ej längre
knoppar, ej heller ännu blommor, jagade de i
språng, under lek och löjen, med spänstiga steg,
med strålande ögon och kinder, öfver de
Katwykschska dynerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
