Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 18 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 IDUN 1891
jag sâg personifieradt hos denna Finlands dot-
ter .. .
En kvällsbris drog öfver insjöns yta och kom
vågorna att sorla mot stenarne vid våra fotter.
Min följeslagerska satt tyst, som förtrollad, och
betraktade böljornas fantastiska lek.
Då vände hon sig plötsligt till mig och ytt-
rade:
»Hvar gång jag skådar ned i Wesijärvis vå-
gor, minnes jag sägnen om ungmön, som just
här från denna udde, tjusad af vågornas trolska
locksång, störtade sig i Wesijärvis öppna famn ...
O, det var ändå ett skönt, ett härligt slut... !»
Jag betraktade henne förvånad, men hon
tycktes icke märka det, utan fortfor:
»Ja, hör ni icke, huru de locka och tjusa . . .?
O, jag känner, att när en gång lifsledan blir
mig öfvermäktig, då skall jag följa deras maning,
söka friden i deras djup ...»
Häpen visste jag ett ögonblick icke, hvad jag
skulle säga. Där fanns då i detta hjärta ett doldt
rum, hvars tillvaro jag hittills icke anat ! Lifsledan,
denna det nittonde århundradets pestsmitta,
hade således hunnit ända fram till denna af-
lägsna vrå af världen, ända upp till den tavast-
ländska insjöns skogiga strand!
»Lifsleda!» utbrast jag slutligen. »Ni är
ung och kraftig och har lifvet framför er —
och så talar ni om lifsleda, ni som har så
mycket att lefva för! Där» —jag pekade på
förlofningsringen på hennes hand — »där är
ju en tingest, som talar om, att ni icke upp-
gifvit hoppet om lefnadslycka . .. Nej, väninna,
tro mig, lifvet år vårdt att lefva!»
Det var, som om hon icke riktigt uppfattat
mina ord, då hon återtog:
»Jag har i all min tid varit en underlig och
inbunden natur. I min barndom — mina för-
äldrar bodde just här på den tiden — medan
mina jämnåriga tumlade om på ängen eller man
hörde deras glada skratt däruppe på skogsåsen,
satt jag här och lyssnade till böljornas sorl och
lekte med kiselstenarne på stranden... Och under
de klara, kalla vinterdagarne, när de andra på
skidor susade fram öfver fälten eller stojade där-
nere på Wesijärvis blanka yta, då satt jag där-
uppe vid salsfönstret och betraktade, huru röken
från pörtena i byn på sjöns andra strand steg
mot skyn och slutligen försvann . . . Det var
under allt detta, som Finland med all sin stor-
artade enformighet växte fast i mitt hjärta. . .
»Finland stod för min själ, det kulna, mitt
torftiga, gömda, heliga fädernesland.» Den ti-
den hade jag något att lefva för: än skulle jag
blifva en stor författarinna, som skulle träffa
mitt folks hjärta,, sätta ord till tonerna jag lärt
af Wesijärvis böljor . . . Än skulle jag
sprida ljus in i kojornas mörka vrår, låta upp-
lysningens fackla låga i det ensliga pörtet på
träskets strand ... Än skulle jag blifva den
Eridkulla, som enade Finlands båda tvistande
nationaliteter, som i sin sång smälte deras båda
tungomål till ett enda ...»
Jag betraktade med oförställd beundran svär-
merskan vid min sida, men hon fortsatte:
»Men där kommo snart andra dagar. Jag
växte upp och blef äldre ; tiden började komma,
då jag skulle förverkliga mina stolta barndoms-
drömmar . . . Jag gick där och väntade pa
inspirationens gudagåfva, men den kom icke . . .
Kraften, som jag så säkert trott mig ega, ville
icke framträda . . . Det blef mig för hvarje
dag allt mera klart, att jag icke ens var en duglig
medelmåtta . . . Med fasa såg jag alla mina
drömmar gäckade, mitt lifs mål förfeladt . . .
Förstår ni nu, hvarför lifvet icke har något
värde, hvarför Wesijärvis vågor äro så under-
bart lockande . .. ? »
»Ja, jag kan måhända förstå det,» återtog
jag, »men jag kan icke gilla edra skäl. Skulle
lifvet icke vidare hafva något värde, därför att
ni i ädla, men oförståndiga barndomsdrömmar
ställt för stora kraf på detsamma? Skulle m’
därför icke kunna uträtta något här i världen
för det godas sak, för edra medmänniskor, för
ert fosterland?»
Men med den till ordspråk bllfna finska
envisheten återtog hon:
»Lifvet har värde blott för den, som kan
vara till någon nytta, som kan gagna på något
sätt . . . Men jag kan intet, duger till intet. . ,
Ah, ni vet icke, huru det känns! Visst har ju
äfven jag ett verksamhetsfält i lifvet — sedan
två år tillbaka är jag ju lärarinna, men tusen
andra kunde sköta den tjänsten bättre, sam-
vetsgrannare än jag . . . Och fastän jag vet det,
behåller jag min plats, icke af kärlek till kallet,
utan därför att jag något skall göra ... Är
det ej så uselt, som något kan vara? Och hvad
är mitt arbete värdt under sådana förhållanden?
Intet, rakt intet. .. Jag går där i skolsalarne
och känner mig fången och brottslig på samma
gång . . . Och så längtar jag bort, långt bort,
jag vet icke hvart . . . Huru jag grubblar och
tänker, kommer jag till ingen klarhet, utan
känner blott, att jag är oduglig, allt under det
att min själ med alla sina tankar och intressen
irrar omkring i främmande rymder, fåfängt sö-
kande ett fäste...»
Det var outsägligt gripande att höra denna
den upprörda flickans halft ofrivilliga själsbe-
kännelse. I och för sig är det ju icke något
särdeles ovanligt, att ett sinne, som hoppats
mycket af lifvet, plötsligt, då dessa förhopp-
ningar grusas, känner alla fästen svika och
lifvet blifva utan värde. Men åsynen af denna
unga flicka med det specielt finska lynnet, där
hon satt på stenhällen vid stranden och med
flammande kinder täljde sin själs saga, medan
solen långt ned vid horisonten sjönk i blodröda
skyar bakom Suinulas höjder — det var en
syn, som jag aldrig skall förgäta. . .
»Och så kommer ångesten öfver mig, och
jag kastar mig in bland världslifvets förströelser,
blott för att slippa vara ensam med mina
tankar . . . Men äfven där finner jag endast
själfförakt, tomhet, trötthet . . . Och så ser jag
åter de där glittrande vågorna, som fresta och
locka . . . Och samtidigt har jag en förnimmelse
af, att lifvet kunde vara lika fullt, som det är
tomt, lika rikt, som det nu är fattigt, om jag
blott egde förmåga att tränga in i det .. . Men
jag kan inte ... !»
Jag ville afbryta hennes stötvis framvällande
ordström, men hon tycktes nu nästan hafva
glömt min närvaro.
»Efter en sådan Saulsstund kom en gång ett
nytt uppslag i mitt öde. Det var en kväll lik
denna, som just här nere vid Wesijärvis strand
en röst hviskade i mitt öra, att jag var oum-
bärlig för en annan varelses lycka . . . Väckt
ur mina drömmar, skådade jag upp och såg ett
par trofasta ögon kärleksfullt blicka in i mina . . .
Jag vet icke, huru det kom sig: jag kände för
ett ögonblick en ny kraft fylla mitt hjärta och
lifvet åter få värde och mål ... I nästa se-
kund kände jag mig famnas af ett par starka
armar. Sedan dess glänser den gyllene tro-
hetspanten på mitt finger . . . Det var en
härlig tid, den första, som nu följde. Ett aldrig
anadt lugn rådde i mitt hjärta, jag började åter
att drömma som i barndomens dagar ... Men
det varade icke länge ; de gamla, allt för be-
rättigade tviflen på mig själf döko åter upp . . .
Och till dem sällade sig nu ett nytt kval; i
början som en stilla hviskning, men snart allt
högre och högre hördes där en röst, som sade:
hvad har du gjort, huru vågade du taga steget
ut på ett område, det du icke är värd att be-
träda ? Så,- blef den stund, då jag trott mig
finna ftrgörelsen från min oro, i stället en källa
-tüir Dytt lidande . . . Säg, är det underligt då,
att jag kan som det högsta goda önska mig
döden ? Den skulle ju rädda mig från att göra
en människa, kanske flere olyckliga ...»
Hon såg upp och betraktade mig med sina
klara strålande ögon. Jag mötte så lugnt jag
kunde hennes blick och svarade: »Ni talar
syndigt, väninna!»
»Syndigt!» ropade hon. »Kan jag rå för,
att slika tankar uppstå i mitt hufvud? Eller
kan jag hjälpa, att de mörka tviflen icke vilja
vika? »
»Ja, delvis åtminstone. Ty först och främst
underskattar ni er egen förmåga och vill ej
använda de krafter, skaparen gifvit eder. Ly d
mitt råd, sätt in i edert kall det bästa ert
väsen eger, och ni skall se, att under arbetet
mycket skall klarna, att, om också på annat
sätt, edra barndomsdrömmar skola fullbordas . . .
Och så, när allt synes som mörkast, när hjärtat
vill krympa samman, fly till Honom, som är
all god gåfvas gifvare . . . Bed!»
Det var en dödlig blekhet, som drog sig
öfver hennes kinder, då hon försagd svarade:
»Det. . . det kan jag ej . . .!»
»Så försök dock, och ni skall erfara, att ni
kan det. . . Och så, väninna, kan det vara
eder till någon tröst om en medmänniska vill
bedja med och för eder . . .?»
Hon vidrörde lätt min hand, och ur hennes
ögon lyste en tacksam blick.
I detsamma ringde klockan däruppe i villan
till supén, och vi gingo tysta uppför höjden.
Men för hvarje steg, vi vandrade uppåt,
hördes det lockande sorlet från Wesijärvis böljor
allt längre i fjärran . . .
# *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
