Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vudet i händerna och åsåg tankfull, hur kajorna
i långa rader flaxade hemåt öfver de kala träd-
topparna, som likt ofantliga riskvastar afteck-
nade sig mot den mörknande rymden.
Sålunda hade hon och faster Ebba fördrifvit
några timmar hvarje eftermiddag år ut och år
in — fastern och Fidelio genom milda snark-
ningar påminnande om sin därvaro; Anna med
ögonen följande kajornas långsamma flykt och
iakttagande om vintern huru stjärnorna tändes
en och en på himmelen, och om sommaren huru
solens strålar blefvo snedare, ju längre mot afto-
nen det led. Då och då brukade faster Ebba
vakna upp, yrvaket fråga om ”hon var där”,jollra
litet med Fidelio, trycka en smeksam kyss på
bans sammetslena nos och så slumra in på nytt
— allt medan Anna fortfor att grubbla öfver
sitt underliga öde att vara så illa tåld, då dock
det lilla osjäliga djuret i fasterns knä var så
ömt älskadt.
”Ack”, suckade hon denna eftermiddag och
dök med skeden ned i den honungsburk, som
hon funnit vara ett angenämare medel mot hes-
heten än Trinas dekokt, ”ack, om hon ville
vara en smula vänlig mot mig också. Om hon
blott kunde hålla af mig litet! Om jag finge luta
m itt hufvud i hennes knä — om vi kunde vara
förtroliga och ömsinta mot hvarandra, medan
vi sitta så här, vi två ensamma stackare.”
Hon tänkte på morbror Axels senaste bref,
däri hon förmanades att vara tålig och fördrag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
