Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på låset, och dörren gick upp. H järtat upp-
hörde nästan att slå. Fru Wedman satt där-
inne, ihopsjunken med förklädet kastadt öfver
hufvudet — en bild af den gränslösaste förtvif-
lan — och bredvid henne hade de små barnen
trängt ihop sig med bleka förskrämda ansikten.
”H ur är det ?” frågade Anna sakta och be-
klämdt.
F ru W edman blefnu först henne varse, och
åsynen af hennes barns lilla trofasta vän vardt
välgörande. Hon brast i gråt.
”Jo, nu är det bra, Anna. Min lilla flicka
har käm pat ut.”
Anna ville gå lika tyst som hon kommit,
men fotterna voro som fastnaglade vid golfvet,
och hon förmådde ej röra sig ur fläcken.
”Vill du se henne?”
”N ej!”
Men ännu dröjde hon. Höd? Hon för-
mådde ändå ej fatta det riktigt. Maria hade
varit mycket sjuk — men död — att hon skulle
dö, nej, detta hade hon dock ej velat tro på.
”Jag — jag trodde det ju inte heller”,
snyftade fru Wedman, som om hon läst Annas
tankar i hennes bleka, stumma anlete. ”Jag
ville inte tro det — jag vågade inte fråga dok-
torn, och jag lät narra mig af min modiga lilla
flickas tillförsikt. Först i går afton föllo fjällen
från mina ögon — oh, Gud, det var hög tid.
Jag satte mig vid m itt barns säng och bad till
vår Herre att taga den bittra kalken ifrån mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
