Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra årgången - 4 Söndagen efter Trettondedagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
vet, hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot"; v. 24. För dem
syntes nu ingen annan utsikt än, att de måste drunkna och förgås i
havet. — Voro de då icke glada över att de nu så snart skulle bliva
hemförda i Guds eviga salighet? Nej, den saken tyckes vara oklar
för dem. Det är endast förskräckelse och bävan, som uppfyller deras
hjärtan. Det är icke så sällan, som dödsfruktan marterar och
kväljer Herrens förtrogna. Och det är icke alls något bevis för att de
sakna frid med Gud. Har man sökt och funnit sin själs frälsning
i Jesus och är förtrolig med honom, då har man frid med Gud, även
om hjärtat ängslas, så att det brister. Hade lärjungarna drunknat
vid detta tillfälle, så hade de nog rest hem, fastän de voro så
förskräckta.
Icke tänkte de nu, att Jesus vakade över dem och var dem så
nära. Men mellan klockan tre och sex på morgonen kom han till
dem gående på havet. De kände honom dock icke, utan denna syn
föreföll dem mer som olycksbebådelse, eller att det var en ond
andevarelse, som de nu skulle i döden få göra sällskap med. "De blevo
bestörta och sade: Det är en vålnad; och de ropade av räddhåga.
Men strax talade Jesus till dem och sade: Våren vid gott mod; det är
jag, rädens icke."
Det var vännen Jesus själv. Inför hans lugnande "jag"
försvann ögonblickligen all nöd, oro och ängslan. Det är ett "jag",
inför vilket ingen fiende kan bliva stående och ingen Jesu vän kan
bliva liggande. I örtagården sade han: "Det är jag", och därvid
föll hela skaran till marken. Här på havet sade han: "Det är
jag", och all oro var liksom bortblåst. Havet var lika upprört,
båten var lika bräcklig som förut, och lärjungarna voro lika
vanmäktiga; men likväl voro de lugna, trygga och glada, ty de hade sin
hjälpare och vän inom synhåll.
De vore nu så förnöjda, att Petrus fick lust att leka; och den
milde själavännen tillstadde leken. Hade det endast varit längtan
efter att komma till Jesus, som var anledningen till Petri begäran,
då hade han ju kunnat bedja Jesus stiga ombord i båten. Men han
synes vilja försöka det lilla äventyret att själv få gå på vattnet.
Han vågade dock icke försöka, förrän han blev bjuden därtill av
Jesus.
"Och Petrus svarade honom och sade: Herre, är det du, så
bjud mig komma till dig på vattnet. Och han sa,de: Kom. Och
Petrus steg ned ur båten och gick på vattnet ocli kom till Jesus; se
v. 28, 29.
Kunde Petrus vex-kligen gå på vattnet? Ja, det var ju en lätt
sak, då han gick på det fäste, som hela skapelsen vilar på: "Han
bär allt med sin makts ord." Ebr. 1: 3. Och detta den allsmäktiges
ord, ’ ’kom’’, gick han på; och då gick han säkert. Men Petrus
hade nog icke gått så länge, förrän han började tänka: Nu kan även
jag gå på vattnet; visserligen icke av egen kraft — nej, det är icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
