Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
William går bort till henne och ser in i
hennes sorgsna, djupt liggande ögon.
— Vera, Ssjomotschka har dött av skörbjugg.
— Nej, nej! utbrister hon med djup smärta.
Vargar! En hel hop trängde in i huset. Jag sköt
på dem. Jag ville inte ge honom åt dem. Men de
skar tänder och det gnistrade i deras
förskräckliga ögon... Nikolaj, de tog honom direkt ur
mina händer...
— Verussja, lugna dig, min älskling!
William drar henne intill sig, sätter henne på
sitt knä som ett barn.
— Det är bara din sjuka fantasi. Vargarna
trängde visst inte in i huset. Ssjomotschka dog
av sjukdom. Jag har hållit honom i mina
händer. Titta, där uppe på kullen ligger hans grav.
Om du vill, kan vi gå dit och se på den!
Han för henne till graven och visar henne
stenen med namnet och dödsdagen.
— Det har du bara gjort för att lugna mig...
Ack, om du bara hade kommit litet tidigare!
Bara en minut tidigare! Då hade vår lille son
levat. Hade kunnat gå och promenera med oss.
Vad det hade varit ljuvligt!
Numera gick William nästan aldrig hemifrån.
Han var rädd att lämna den sjuka hustrun
ensam med hennes tankar. Han var mycket
uppmärksam och öm mot henne och läste alla hennes
önskningar i hennes ögon. Ibland betraktade han
henne mycket skarpt och urskilde då de finaste
skuggorna i hennes själsliv. Han fruktade, att
moderns tillstånd skulle kunna övergå på det
väntade barnet. Det vore mycket möjligt; så
naturligt och ändå så fruktansvärt! Hur skulle
det då bli?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
