- Project Runeberg -  I solnedgången : minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår / Första samlingen : 1840-1845 /
56

(1911-1914) [MARC] Author: Anna Hamilton-Geete With: Erik Gustaf Lilljebjörn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Två kvinnor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fullkomligt oförändrad och oberörd af alla yttre
slitningar. Den förblef ända till hennes död en af hennes
starkaste känslor, och Geijer kunde ännu sista året af
sin lefnad med glad tillförsikt förklara att hvad som
än förändrats och förlorats af hvad som i Uppsala varit
honom dyrbart, så visste han dock att Malla höll
af honom
som hon alltid gjort. Men både Malla och
Anna-Lisa voro i högsta grad »kvinnliga» naturer —
des femmes bien femmes — och mellan fint
organiserade kvinnosjälar löpa tusen subtila
känslotrådar, hvilkas lagar ännu ej fullt utforskats eller
fastställts af någon kvinnopsykolog. Enligt dessa lagar torde
den högsta skenbara inkonsekvens ofta endast vara en
till ytterlighet förfinad konsekvens. För Malla
Montgomery-Silfverstolpe hade det hela lifvet igenom varit
ett lidelsefullt behof att känna sig vara nödvändig för
de människor med hvilka hon kom i beröring; hon ville
öfverallt vara den främsta, ville vara allas hjälpare, allas
tröstare, allas förtrogna och räckte också till för alla.
Den, som helt förtrodde sig till henne, kunde hon också
förlåta allt — och den som bäst behöfde henne blef
henne för ögonblicket kärast. Anna-Lisa Geijer däremot
hade en skygg och förnäm naturs hela oförmåga och
motvilja för att genom den stora hopen armbåga sig
fram till en väns deltagande hjärta, och på samma gång
en sjukligt, ömtålig rädsla för det banala medlidande
som måste framkallas genom högljudt uttalad klagan.
Kvinnor sådana som hon, på en gång veka och stolta,
kärleksbehöfvande och slutna, slitas ständigt mellan en
smärtsam längtan efter meddelande och en lika
smärtsam fruktan för att ej blifva förstådda, som vanligen
kommer dem att förstummas just i det ögonblick då det
varit klokast att tala. Vänskapen mellan henne och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:19:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/isolnedg/1/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free