Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Bonn. Ernst Moritz Arndt. Svenska Björkar. Hos Arndt. Gemensamma Minnen. »Amalias Skål!» Geijer och Arndt. En elektrisk gnista. Ett Folk, som sjunger. »Auf Wiedersehen!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOS ARNDT
191
— Und Sie, junger Mensch, — Seydewitz? — Nun so,
den Namen kennt man ja — från Stralsund? — Son till
presidenten? — också en gammal vän till mig — ein
Ehrenmann —!» Och äfven unge Hans får sig i
hastigheten ett famntag och ett par ljudande smällkyssar,
hvilka, anförtror han sedan Agnes med mera allvar än
inan är van att se hos honom, han så länge han lefver
i kommer att betrakta »nästan som ett riddarslag —»
- Fader Arndt är så öfverlycklig, så utom sig af
glädje, så brinnande ifrig att utan uppskof få göra
äfven de sina delaktiga af denna fröjd, att gästerna ha
ill möda att följa honom då han nu i språngmarsch,
med den stackars andfådda fru Anna-Lisa under armen,
’skyndar uppför alléen, medan orden, beledsagade af
de lifligaste gester, alltjämt som en fors strömma öfver
hans läppar och han till all lycka aldrig ger sig tid att
invänta ett svar som man i den flämtande farten skulle
ha svårt att ge —. Lyckligtv ’is är vägen icke lång, och
inom kort får man andas ut på terrassen, där den liflige
gamle mannens stilla och milda hustru —
Schleiermacher syster — och intagande nittonåriga dotter med
hjärtevarm välvilja välkomna de gäster på hvilkas besök
husfadern med så mycken glädje beredt dem, att de
omöjligt kunna betrakta dem som främlingar. Den enkla
kvällsvarden står redan framdukad, med hemkärnadt
smör och hembakadt bröd, med hemgjord »Wurst» och
Kartoffelsallad», med »Kirschkuchen» och jordgubbar
ur trädgården samt hemgjordt Rhenvin från det egna
■ vinberget. — Man slår sig ner och strax är man som
hemma och till mods, som om man känt hvarandra i
hela sitt lif... Och hur är det väl möjligt annat?
’Det är ingen inbillning, att man redan tycker sig
förtrogen med hela denna omgifning, med dessa goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
